Ska vara ärlig och erkänna att jag tidigare betraktade Kalmar FF på ungefär samma sätt som Ines Usman resonerade kring internet en gång i mitten på 90-talet. Attityden har i viss mån levt kvar trots att laget radat upp bra resultat senaste åren. Jag har aldrig ställt mig bredvid dem som ansett att KFF spelar tråkig fotboll – jag delar inte upp fotboll i rolig eller tråkig fotboll när det handlar om prestation. Och varje gång jag sett dem har jag imponerats av till exempel en sådan som Henrik Rydström som inte alls är en ensidig terrier som ryktet gör gällande, utan en mittfältare begåvad med ett utmärkt spelsinne och känsliga fötter som gör honom till en mycket bra tvåvägsmittfältare. Däremot har jag tänkt ungefär som så att ”ja ja, de är väl snart tillbaka i superettan igen”.

…det sista var givetvis en ganska grov överdrift, men jag har resonerat som så att Kalmar är en fåsäsongsförening, de sticker upp nu men har inte organisationen eller ekonomin att över en längre tid stanna kvar i den allsvenska toppen. Därför har jag inte riktigt brytt mig om vad de håller på med.

Efter 4-0 mot belgiska Gent i Uefacupkvalet är det kanske dags att börja göra det.

Kalmar satte alltså 4-0 på belgiska Gent i dag, jag såg det själv på TV med ett halvt öga, och Patrik Ingelsten gjorde tre av målen. Hur länge blir denna finurlige lille djupledslöpare kvar i Sverige – tre dagar? – och vad säger det egentligen om fotbollskunskapen hos en sådan som HBK:s tränare Janne Andersson som aldrig gav Ingelsten chansen på allvar? Även om 26-åringen hade det trögt i Halmstad borde väl Andersson sett att kapaciteten fanns där. Är vi på en så hopplöst låg nivå att till och med en välrenomerad tränare som ”Professorn” inte är bättre eller vad handlar det egentligen om – bara sen i utvecklingen?

4-0 på den belgiska ligasexan är ett mäktigt resultat och även om Gent hade några glödheta chanser kändes Kalmar numret större ute på plan. Lägg därtill ett aggressivt presspel och en rörlig offensiv, framför allt i djupled. En djupare analys än så vågar jag mig inte på – jag såg för lite av matchen. Men i dag och i morgon ska jag hylla den röda maskinen, jag lovar till exempel att ha på mig mina röda kalsonger när jag går till jobbet i morgon bitti.

Såg ni Elms Laudrup-lyftning till 4-0-baljan? Det var klass.

…vilken Elm det var? Ja, det vete fan.

Om man inte insåg ironin i att Djurgården skulle vara Sveriges hopp i Europa kan man inte ha läst särskilt mycket av vad jag har skrivit om Dif senaste säsongerna. Till exempel i en krönika häromdagen:
”Men Djurgården var och är på många sätt ett luftslott, långt efter konkurrenterna i sina arenaplaner och med en publik som sviker. Dif har visserligen börjat om och satsar sedan något år stort på egen talangutveckling, men jag blir inte förvånad om det skulle dröja väldigt, väldigt länge innan vi får se Djurgården slåss om en allsvensk pokal igen.”

Jag skrev att sett till resultaten i första matchen var Djurgården Sveriges hopp i Europa, och trodde att folk automatiskt begrepp det hopplösa med det…men det här med ironi ska man inte hålla på med utan målsmans medgivande. 0-5 mot Rosenborg säger väl det mesta. Djurgården stod upp bra på Råsunda, men när norrmännen nu till och med lyckades nicka bollen ÖVER Dembo Touray kunde man ju gett sig fan på att det skulle sluta som det gjorde.

…fast jag vet inte om jag håller med om att bollen gick över honom, snarare bredvid. Sedan klackade Touray in ett inlägg i egen gavel, det var dråpligt på riktigt.

Elfsborg lär inte heller gjort särskilt många glada där borta på den gröna ön…eller det var väl i och för sig precis det de gjorde. Därför hyllar vi Kalmar och bara Kalmar både i dag och i morgon.

…att IFK Göteborg samtidigt gick till final i Svenska Cupen via 3-0 mot Enköping känns knappt värt att nämna i sammanhanget.

Vilka Blåvitt möter där? Gissa en gång.