Guldstriden lever, det går inte att påstå annat, men det går heller inte att påstå annat än att om Kalmar skulle missa detta…då har de slarvat bort guldet. De har pokalen på ett par ollons avstånd. Tegelsten, Vingelben, eller Patrik Ingelsten som han heter…kära ben har många namn…imponerar stort när han under sista kvarten i ett så viktigt läge kliver fram och hänger två.

…eller hänger och hänger…det första var ett slumpmål…men när det gäller skyttekungar är det svårt att prata bort mål som slumpmål.

I den andra matchen, den som gör att guldstriden fortfarande lever, bjöd Djurgårdens forward Mikael Dahlberg – återigen mittback – James Keene på friläget som gav Elfsborg matchens enda mål. Sådant som händer när man experimenterar med spelare på ovana positioner men Djurgården har inget att spela för, så det hade tränarna råd med.

…eller nja, de har ju Sportbladets ”bäst-i-stan”-pokal förstås.

Starkt – men inte oväntat – av Elfsborg att resa sig efter kölhalningen mot Blåvitt i söndags. Blåvitt som bara fick en poäng mot Trelleborg. Inget ont om Trelleborg, absolut inte, men samma fokus och inställning som mot Elfsborg hade gett tre nya poäng.

På Canal+ nyss: mr Svensk Fotboll intervjuade matchhjälten Keene. Jag säger ju det, han dyker upp överallt den mannern. Satt han inte med under Debatt också?

Som sagt; Kalmar ska inte kunna tappa det här, men försprånget är för litet för att upplösningen ska kännas avslagen. Jag tycker tvärtom att det känns riktigt intressant. Jag brinner.

Det enda rätta och riktiga att göra i det läge Kalmar befinner sig: att fortsätta göra allt på samma som sätt som man gjort under säsongen. Inte stänga till, inte resa bort, inte blåsa upp, inte avdramatisera, utan bara köra på som vanligt och luta sig mot vetskapen att man är jävligt bra.

…men Kalmar vore naturligtvis inte Kalmar om de inte redan bestämt sig för att göra precis exakt just så.