FREDRIK SVEDJETUN, chefredaktör Dagens Media
Ett vanligt påstående bland folket på tv-kanalerna är att  tidningsmänniskor inte kan göra tv. Premiären av Laul Calling bevisar att så är fallet – fast på ett övervägande positivt sätt.

Bara några sekunder in i programmet förstår man att det är något som inte stämmer. Dekoren är avvikande, studion kaosartad, och programledaren och gästerna ser ut som om de inte hade en aning om att de idag skulle medverka i ett tv-program.

Bank bär av någon anledning kostym och slips, medan Niva ser ut att vara på väg till replokalen i Pajalas Ungdomens hus. Wegerup har iklätt sig en blus som sannolikt inte har inhandlats i Zlatans Milano, och Wennman ser ut som någon som väntar på att få skrapa en trisslott.

Programledaren himself, den stora stjärnan, tyckte kort och gott att collegetröjan var ett bra val till den stora premiärsändningen.

Detta, det rent visuella, är inledningsvis störande. Intrycket av att man tittar på fem vitt skilda människor som har samlats kring ett plastbord i en ATG-butik gör att man missar vad som sägs under de inledande minuterna.

Man hajar inte till förrän Wennman tappar micken, varpå programledaren förklarar att det inte gör något, med följande motivering:
– Det är inga fara, vi klipper det här, du kan ställa dig upp och hänga fram den i fall det blir fel…
Efter det kommer Wennman aldrig in i matchen igen. Han förblir tyst fram till en minut före slutet, då han klokt konstaterar att programmet består av ”en galning, en gubbe, en tjej och två nördar”.

Men kärnfrågan är ändå om det är bra tv eller inte. Och det är det. Kunskapen, intresset, humorn och hjärtat finns där, samtidigt som programmet präglas av en befriande respektlöshet.

Gillar särskilt totalsågningen av Portugals forwards, överenskommelsen om att Bengt Madsen bör avgå, samt programledarens tittarfråga: ”Rösta i fall Lars Lagerbäck är en idiot om han spelar 3-5-2 mot Portugal”.

Om de ”vanliga” fotbollsprogrammen i tv är välorganiserade Tyskland så är Laul Calling Kamerun 1990.

LASSE ANRELL, krönikör Aftonbladet/Sportbladet
Jag tyckte det var underbart roligt. Jag kastade mig över datorn så fort jag såg det och jag blev inte besviken. Ditt runkande med huvudet som en uggla…var kom det ifrån? Din skönt gayiga frilla…vem har gjort den? Tito Fres?
Banks slips och skjorta bland alla luffare… hur tänkte han där?
Erik Niva som Malmbergets Mengele – hur tänkte producenten där…?
Jag skulle säga att jag nu har det yterst komplicerade problemet framför mig att välja årets Kent Finell-pristagare mellan giganterna ”Laul Calling” och ”Ekwall & Lundh På Syrgas från fotbolls-EM”.
Knivigt… blir ett spännande jury-möte.