Man ska välja sina strider, påpekar någon. Absolut. Striden varför Mikael Dahlberg togs ut i stället för Daniel Nannskog är en ganska bra strid, den går nämligen inte att förlora. Ren och skär dumhet att ta ut Dahlberg framför Nannskog, som någon annan påpekade. Då tycker jag att det är min uppgift att försöka besvara frågan varför det blev så. Jag fick ett svar, att Nannskog är för gammal. Ett svar jag i och för sig inte tror är sant, men det är upp till Gråskallen om han vill svara att det handlar om ålder. Men för svensk landslagsfotbolls framtid håller jag med om att det naturligtvis är skit samma vem av Dahlberg och Nannskog som kommer med på januariturnén 2009.

…mer än att det är jävligt larvigt av Gråskallen att rata Nannskog bara för att han är frispråkig, tar lite plats och gillar att prata med journalister. Gråskallens ledarskap borde klara sådana personer också. Det är ju ingen bråkstake, snarare en frisk fläkt.

Och om Nannskog nu var ett störande inslag internt senast han var med (2007) vilket jag aldrig hört något om – upp med det på bordet. Visst skulle det bli en och annan rubrik, men då slipper vi i alla fall spekulera. Det går ju nämligen inte att komma runt att det är jäkligt märkligt att Mikael Dahlberg är med i truppen men inte norska ligavinnarens vassaste målskytt.

…dessutom borde det finnas gott om unga forwards före Dahlberg i kön, och om det nu inte gjorde det – truppen består redan av fem anfallare (förutom Dahlberg även Larsson, Ingelsten, Toivonen och Wernbloom). Micke Dahlberg kunde gott fått stanna hemma till förmån för exempelvis Bajrami eller Özkan – även djurgårdarna måste hålla med om detta.

Dagens jullunch bjöd inte så mycket annat i nyhetsväg att bli upphetsad över (men knäcken var riktigt bra). 2010-års allsvenska börjar 15 mars, och från och med i morgon finns en länk på svenskfotboll.se där supportrar kan tycka till om publikbortfallet i allsvenskan. Jullunchen recenseras utförligare i fredagens Laul Calling…på vårt eget speciella lilla sätt.

Intressant var däremot att Roger Gustafsson var inbjuden eftersom IFK Göteborg fått pris som bästa talangutvecklingsklubb. Roger sa en intressant sak om satsning i ung ålder: det handlar inte om att satsa på de bästa, utan på de med störst intresse. Det lät spännande, tyckte jag, men hur mäter man det? Roger försvann och jag fick aldrig möjlighet att fråga.

Änglagården har blivit något av Rogers livsprojekt, annars borde förbundet anställa honom som ideolog för svenska pojk- och ungdomslandslag med uppgift att skapa en röd tråd i verksamheten.