Skit inte ner er nu, men jag blev uppgraderad till business class igen. Den här gången tog jag det med en axelryckning, börjar ju bli van, men frågade ändå snubben i check in vad jag egentligen har gjort för att förtjäna denna service från Swiss.
– You must know somebody, sa han.

Frågan är vem?

Sitter på LAX och väntar på att glida ner i den radiostyrda stolen, svepa in mig i lammullsfilten och kränga på mig silverstrumporna. Svepa champagnen i en mun för att direkt be om mer, vingla bak till boskapsvagnen och känna doften av getterna. Ta in ett glas rött, göra en highfive med grannen, slänga på en film på plasman, runda av med en tolvårig Laphroaig. Känna sig som tjejen från Grekland med snortät farsa i Pulps Common People, helt enkelt:
”I said ’pretend you’ve got no money’,
she just laughed and said,
’Oh you’re so funny.”

Resan från San Fran till LA var ingen lek. Blanco och kompani hade fått för sig att köra Highway one. Den var visserligen vacker, men tog en helvetisk tid. Vi startade sju på morgonen och var på flygplatsen halv sex. Då hade vi kört igenom en tromb, solat på Santa Barbara beach, suttit fast i jordens bilkö samt hört TT-Skiöld dra storys om allt mellan himmel och jord, bland annat den om när han dräpte en räv.
– En gång slog jag ihäl en räv…,började TT-Skiöld men vi tar fortsättningen vid ett annat tillfälle.

Intressanta grejer på gång, för övrigt.