Dennis mejlar intressanta tankar:

”Tycker det är så jävla märkligt egentligen, att landets överlägset största stad, med förmodligen den största marknaden att tillgå, har de sämsta förutsättningarna, inte bara i hockey, utan i fotboll. Det är bara att kolla och jämföra med hockeyn och fotbollen, där många andra klubbar ute i landet bygger nya arenor och äger sina evenemang själva. Helt raka motsatsen till situationen i Stockholm. Om det beror på att ett lag i en liten stad engagerar mer än tre klubbar i en mycket större stad vet jag ej, men det hade varit förbaskat kul om du typ kunde skriva ett reportage om varför det blivit som det blivit, att medan klubbarna i övriga Sverige går åt ett håll så tycker jag det nästan är motsatsen i Stockholm”.

Dennis har helt rätt. Medan klubbarna ute i landet går åt ett håll, öppnar upp för medierna, skaffar språkrör, vill synas, så gräver Stockholmsklubbarna ner sig, gömmer sig, skyddar sina spelare i stället för att skicka fram dem. Man anställer presschefer som spärrar upp rep, man har vakter utanför omklädningsrummen i den zon bara journalister får vara, man har stängda träningar. Nu är det ingen som orkar bry sig längre om dessa klubbar, i alla fall inte jag.

Allt handlar om att presscheferna vill känna att de gör någon nytta, berusade av sin makt, men det får bara negativa konsekvenser. Som de arbetar nu är de bara en belastning för sin egen förening i långa loppet, jag kommer att vinna den här striden, ni kanske protesterar, men herregud, om AIK eller Hammarby velat ta kommandot och aktivt arbetat för att leda debatten hade de gjort det på en sekund, nu blir det mest negativa skriverier, nu vet man knappt vad sportchefen heter eller vad de har för spelare. Det är ovärdigt en storklubb, eller hur?

Jag – som reporter på en kvällstidning stationerad i Stockholm – bryr mig mer om Elfsborg, Malmö FF, Helsingborg och IFK Göteborg – hur lyckades ni med det, Stockholmsklubbarnas presschefer?

Ge mig en månad som presschef och bilden av AIK eller Hammarby eller Djurgården hade varit betydligt mer positiv, sponsorintäkterna hade fördubblats, harmonin i omklädningsrummet ökat och i slutänden hade resultaten på planen blivit bättre, det vågar jag nästan lova. Med Robbie Lauler som presschef hade det blivit minst sex pluspoäng och det kan betyda en hel del i den jämna allsvenskan vi har.