I onsdags dog en av mina barndomskompisar. Han heter Jonas och det kvittar vem du frågar – när vi som kände Jonas tänker på honom tänker vi på en rund och glad kille som alltid log. Vad fan vi än pratade om – när Jonas skulle säga något mötte han alltid din blick med ett leende.

En kväll hade vi fest i Jonas hus. Hans föräldrar var bortresta. Ölen tog slut och jag tog moppen till Shell för att köpa nya. På vägen tillbaka somnade jag vid styret, körde jag in i en gatukant, flög av och rev upp hela höger underarm. Jag har ärret kvar.

Hemma hos hos Jonas la vi på en en kompress, jag och Jonas tog moppen till Östra Sjukhuset, han körde, jag satt där bak. När jag låg på britsen sa jag till doktorn att han inte kunde börja sy om Jonas var i rummet.
– Han är för tjock! skrek jag till doktorn.

Vi skrattade åt den här historien i många år – vi tappade vår nära kontakt när jag flyttade från Partille – men vid de tillfällen vi sågs har vi alltid pratat om vår natt på Östra Sjukhuset.
– Du är för tjock, gapade vi åt varandra och Jonas sprack upp i det där skrattet som alla som kände honom vet precis hur det såg ut.

Jag vet att du lämnade oss med ett leende – det var sådan du var.

Natten mot lördag dog en annan vän. Johan och jag lärde känna varandra 2000 när vi flyttade från framsidan till ett fast jobb på grabbtidningen Slitz. I ett helt år styrde vi upp den tidningen, ibland sov vi på redaktionen, sedan gick jag till Aftonbladet medan Johan till Expressen – vi styrde upp de tidningarna också.

Jag är helt övertygad om att du sitter på ett flyg någon annanstans, pillar en kramsnus under läppen, knäpper en öl och hoppas att Blåvitt kör över Örebro på tisdag.

Det är klart att vi gör!

”I kärlek och hat, fiende, kamrat,
glädje och sorg, hydda och borg”