Jag såg Matchen på redaktionen med Bank, vi ser fotboll på samma sätt, och vi konstaterade att visst är det härligt att fotboll inte är så enkelt? Du behöver inte ha de skickligaste anfallarna och spela den roligaste och bästa anfallsfotbollen för att vinna. Inte ens i ett dubbelmöte. Det här var en seger för smarta fotbollen, för den begåvade defensiven. Smartast och mest begåvad av alla, Guus Hiddink.

…sedan kom chocken. Det var Barcelonas enda skott på mål, det kom i 93:e minuten, det var verkligen en chock. Bank och jag bara tittade på varandra, under fullständig tystnad. Vad fan hände?

Ja, vad fan hände? Det var ett kliniskt spelande Chelsea, ett blygt och skärrat Barcelona, missade straffar, en felaktig utvisning, en ilska jag knappt sett hos en spelare (Drogba), nu rapporteras om slagsmål och sönderslagen inredning i spelargången. Förvånar mig inte om Drogba har en fot med i det också.

Visst skulle Chelsea haft minst två, kanske tre straffar, men Abidals utvisning var ett skämt…Anelka snubblade på sig själv.

Essiens mål var magiskt men det var också Essien som missade att rensa undan bollen i en situation där Chelsea hade läget under kontroll – 1-1.

Då hade Guardiola redan kramat om Hiddink och gratulerat honom till segern. Hade han gett upp?

Såg ni Ballack när han jagade domaren? Såg ni Drogba när han jagade domaren? Och något säger mig att den här stackars norrmannen inte är färdigjagad ännu. Fy fan.

När jag var ung hamnade jag i ett triangeldrama med en söt flicka och en av Partilles hårdare grabbar. En natt ringde han mig med budskapet:
– Jag kommer att jaga dig i resten av mitt liv.

…Tom Henning lär få det betydligt värre. Fy fan igen.

Hur som helst; det blir drömfinalen. Manchester United mot Barcelona.