Tycker så här om AIK-Kalmar i dagens papper. Är ganska laddad för matchen. Jag minns premiären 2007, Kalmar vann med 1-0 på Råsunda, Elm-bröderna var det nya svarta, och vi på läktaren imponerades av nummer 17.

…och vilken Elm var det? Det vete fan.

Så var det på tiden, jag hade ingen aning vem som var vem, men nummer 17 var tydligen Viktor och det var fan vad bra han var.

I 79:e minuten gjorde Kalmar ett ett byte, ut gick Fabio Augusto, in kom nummer 18 som visade sig vara den yngsta av bröderna, Rasmus (storebror David kom in i 86:e).

De flesta på läktaren var alltså i huvudsak imponerade av Viktor som spelat från start med den äran. Personligen var jag mest upptagen med att inse att ”fan, Henrik Rydstöm kan ju faktiskt spela fotboll”, en insikt jag fortfarande bär med mig.

På presskonferensen efteråt sa Nanne Bergstrand att segern berodde på att Kalmar ”skärmade av Dulee Johnson väldigt bra” medan Rikard Norling stammade något om att ”Vi får gå hem och titta på vad det var som inte fungerade”.

Men så plötsligt kom den, en förbehållslös hyllning med eftertryck till Rasmus Elm.

– Det där är en kille som kommer att bli riktigt riktigt jävla bra.

Norling sa väldigt mycket mer än så om Rasmus och han var nog den första utomstående att inse mini-Elms stora kapacitet.

Bland annat därför har jag alltid gillat Rikard Norling.

I dag sluts cirkeln, Rasmus Elm gör sin sista match i allsvenskan inför flytten till AZ Alkmaar. På Råsunda, mot AIK.

Eller den kunde i alla fall gjort det, om Rasmus varit med i truppen. Nu håller plötsligt inte foten, sägs det.