Efter bara tre månader som ordförande slutar Hammarbys Staffan Thorsell. I ett öppet brev skriver han att det beror på hot, att hans fru är rädd att möta folk i trapputgången. Det är tragiskt och ledsamt.

Jag tycker Thorsell var modig som stod upp för det han trodde på, men uppenbarligen utmanade han krafter som var mörkare än han kalkylerat med och hans beslut att kliva av går inte protestera emot.

Thorsell satt i tre månader, den ekonomiska situationen har han inget ansvar för, inte heller särskilt många av de spelarvärvningar och försäljningar som gjorts, hans sportsliga ”misstag” skulle vara delaktighet i att kicka Tony G men om Bajen nu skulle klara sig kvar går det inte att protestera emot. Efter gårdagens seger är det inget omöjligt scenario.

Ska man för balansens skull påpeka något han borde gjort annorlunda kunde han ”läst spelet” bättre och avstått en av bokmässans tre dagar för att vara på plats i Malmö, men ingen ska behöva få sin familj och sig själv hotad för ett sådant val.

Jag vet inte vilka sportsliga konsekvenser det här får i det korta perspektivet, som spelare befinner man sig ändå rätt långt allt det här i tankarna, men om det får någon effekt är den knappast positiv. Det bidrar till en obehaglig miljö som ingen spelare vill ha i anslutning till sin arbetsplats. Vem är nästa kollega på listan? Och framför allt, vem vågar ta över som ordförande? Och hur ska den personen förhålla sig till den viktiga kamp hans företrädare initierade?