Jag är inte förvånad att Henrik Larsson slutar, jag fattade att han skulle göra det när vi hade Johan Mjällby i Laul Calling, och Mjällby (god vän med Henrik) pratade om att Danmarks-matchen var speciell.

Larsson tänkte ju lägga skorna på hyllan redan efter den där elaka skadan i somras men ändrade sig och kom tillbaka för att 1. hjälpa Sverige till VM och 2. skjuta SM-guldet till Helsingborg. Det blev inget av det och nu står vi inför scenariot många varnade för – Henke slutade knappast på topp.

…å andra sidan, varför måste man göra det? Larsson höll möjligen på ett år för länge, bilden av världsstjärnan tog en del stryk men inte så farligt. När krönikörer, bloggare och kommentarförfattare nu blickar tillbaka minns nog ändå de flesta alla magiska ögonblick han gav svensk fotboll.

Här är min topp fem-lista:

1. Skottfinten som fick Ivanov att gå i marken mot Bulgarien i bronsmatchen -94.

2. Ribbskottet mot Kamerun i öppningsmatchen -94 där Martin Dahlin rakade in returen som betydde 2-2.

3. Straffen mot Rumänien -94.

4. Den grymma flygande nicken mot Bulgarien i EM-premiären 2004.

5. Hans två mål mot Nigeria i VM 2002.

När jag började skriva på den här listan kände jag att jag skulle kunna fortsätta med hur många punkter till…men det får räcka där.

Larsson själv platsar alla gånger på listan över Sverige fem största spelare genom tiderna. Men den tar vi någon annan gång.

När du pratade med folk om Henke lyftes alltid hans förmåga att inspirera sin omgivning fram, vilken fantastisk ledare han var. Niva och jag diskuterade detta häromdagen, vad handlar egentligen det där om? När man som journalist möter Henke märker man sällan eller aldrig dessa egenskaper, även om det alltid var intressant att lyssna på honom när han var på prathumör. Kanske kommer det fram tydligare utåt nu när Larsson satsar på tränarkarriären. För ni tror väl inte att vi blir av med Henke bara för att han slutar spela? Nej nej, om tio år står han väl där som förbundskapten för landslaget.

…med Tord Grip som assisterande.