Söndag 1 november klockan 12.38
avDet är grådisigt väder, termometerna står på 7,4 grader men inget regn. Jag gick till sängs i tid i går kväll, släckte lampan strax efter tolv och sov djupt till halv tio. Jag vet inte riktigt vad jag drömde, jag har bara ett vagt minne om att någon tyckte att jag var solbränd vilket inte stämmer.
Jag har tagit på mig min uniform som består av svarta kalsonger och svarta strumpor, ett svart skidunderställ, vi t-shirt, blåjeans, svart jacka, svarta skidvantar och svart mössa. Jag ska lämna Aftonbladets lägenhet och jag ska vandra bort till Gamla Ullevi, och jag kan inte komma på en enda plats på jorden där jag hellre skulle befinna mig mellan klockan 15.00 och 17.00 i dag. Det är där det händer, det är då det händer.
Det är en match tiden står stilla för. De som inte får plats på arenan ser den på pubarna, de som inte får plats på pubarna ser den framför TV:n, de som inte får plats framför TV:n (eller saknar kanalen), lyssnar på radion, de som inte har någon radio följer på nätet, de som inte har något nät bläddrar på text tv och de som saknar TV de får lyssna efter vrålet, det är en match som kommer att höras.
IFK Göteborg-AIK, 1 november 2009, en direkt avgörande guldmatch, bara dårar tippar hur en sådan kan gå och jag har sagt 2-0 till Blåvitt.
Snart åker vi och jag är redo.