Efter 4-2 mot Bosnien-Hercegovina promenerade Erik Hamrén runt på Råsundas gräs och kastade slängkyssar åt sina två döttrar i publiken.
Såg vi också ett nytt, svenskt landslag födas?
Det kanske är för tidigt att slå fast – men det var åtminstone befruktningsögonblicket.
//////////
Vill man vara lite grövre i sitt språkbruk kan man säga att det här var ligget som får oss att tro på svensk landslagsfotboll igen.
Sex mål i matchen, totalt sex spelare från fjolsommarens U21-EM och sexig fotboll jämfört med den vi vant oss vid.
Där Lars Lagerbäck predikade enkla lösningar och långa bollar, är Erik Hamréns ambition Sverige ska spela sig ur situationerna och hålla bollen inom laget.
Om detta fungerar även i tävlingsmatcher får framtiden utvisa men en sak är klar: det ska bli spännande att se hur Hamréns landslagsbebis ser ut om nio månader – mars 2011. Då har Sverige spelat tre EM-kvalmatcher mot Ungern, San Marino och Holland och laddar för den fjärde mot Moldavien. Sett till gårdagens insats är jag inte förvånad om det sedan finns tio poäng på banken och ett gyllene läge att nå EM i Polen/Ukraina 2012.

På förhand – om vi ska fortsätta med ”hur ett barn blir till”-liknelserna – kändes mötet med Bosnien-Hercegovina lika upphetsande som handtrallan vid en spermiedonation. Det ändrade 15 000 bosniska supportrar snabbt på. Jag överdriver knappast om jag skriver att det aldrig har varit ett sådant drag på Råsunda under en landskamp tidigare. I alla fall inte sedan VM 1958 och knappast då heller. Matchens lirare var Bosnien-Hercegovinas klackledare som eldade på med megafonen i bar överkropp. Fem plus – om det inte vore för att han tog på sig tröjan i andra halvlek.
Det blev en fotbollsfest i det lilla.
Eller som Kim Källström uttryckte det efteråt:
– Det blev en riktig fotbollsmatch.
Lek med tanken att motståndet varit Slovakien. 5000-10 000 åskådare max. Dödsrunor om svensk landslagsfotboll. Vem är PR-geniet bakom mötet med Bosnien-Hercegovina? För det kan väl inte vara landslagschefen Lasse Richt?

Bosnien-Hercegovina nådde inte VM i Sydafrika men gjorde ett bättre kvalresultat än Sverige, föll i play off mot Portugal. På papperet har de ett likvärdigt lag, kanske till och med bättre vilket syntes i första halvlek – trots att Hoffenheims anfallsstjärna Vedad Ibisevic vilade på bänken. Sverige blev framför allt sårade på kanterna, dels för att ”Chippen” och Emir Bajrami inte alltid hängde med defensivt; dels för att där uppstår ytor i 4-2-3-1-systemet. Men den enda räddning Andreas Isaksson behövde göra var på en lurigt slagen frispark från duktige ytterbacken Sejad Salihovic (han sköt bara in sig skulle det visa sig).

Sverige använde också kanterna, eller i alla fall vänsterkanten. Emir Bajrami for fram som ett X2000 på väg mot Göteborg med ett snabbt stopp i Alingsås för att flåsa Johan Elmander i nacken. Bolton-anfallaren skulle egentligen startat till vänster men lämnade truppen då ljumskarna satte stopp. Bajrami har fortfarande en del att lära, defensivt inte minst – ni såg kanske hårtorken han fick av Andreas Isaksson när han inte ”följde sin gubbe” vid ett bosniskt anfall. Samtidigt kom den nyblivne Twente-spelaren till sex bra inläggslägen och hälften av dessa hade givit målchans om Sverige haft mer folk i boxen.

Sveriges något oväntade ledningsmål kom också efter ett inlägg från vänster, även om det var Behrang Safari som slog det. Ola Toivonen använde om inte huvud-axlar-knä-o-tå för att få in bollen, så i alla fall kinden och nyckelbenet. Jag kan ha räknat fel men det är inte omöjligt att det var Toivonens första och sista bollkontakt i halvlek nummer ett. PSV-anfallaren har fortsatt svårt att få fast bollen på motståndarens planhalva och är snarare en spelartyp för rollen bakom. Något han själv håller med om och som syntes när han tog klivet ner i andra halvlek. Det kan ändå vara så att Toivonen är Sveriges bästa alternativ längst fram, utan Zlatan och med Marcus Berg utan speltid i klubblaget. Erik Hamrén gestikulerade visserligen ”fan vad skönt” efter presskonferensen när han insåg att det inte ställts en enda fråga om Zlatan – men det ändrar givetvis inte på att landslagets kortsiktigt största problem är vem som ska spela i den ensamma anfallsrollen om inte Zlatan är tillbaka i höst.

Träningslandskamper har en tendens att dö i andra halvlek på grund av de sex tillåtna bytena men både Sverige och Bosnien-Hercegovina ville vinna. Det kan illustreras av att förbundskapten Safet Susic i 65:e minuten, vid ställningen 1-1, bytte ut en relativt osynlig Zlatan Muslimovic och satte in Vedad Ibisevic på topp bredvid Edin Dzeko. Det hade han inte mycket för. Anders Svensson, Pontus Wernbloom och Kim Källström hade då hittat rätt i sina mittfältsroller, med Anders som styrman, Wernbloom vågade kliva framåt och Källström fick mer boll i bättre lägen. Inbytte Martin Olssons 2-1-mål i misstänkt offsideläge dödade på sätt och vis matchen men Sverige slutade inte spela. Måltjuven Olssons andra mål – en snabb omställning – var en flashback från U21-EM 2009; Wernbloom hittade Marcus Berg som hittade Olsson. Spelare från detta U21-EM gjorde och låg bakom samtliga Sveriges fyra mål. Det är ingen garanti för något men ett stort steg i rätt riktning. 
När U21-spelarna testades första gången efter EM, mot Finland förra hösten, var rubriken ”DE HÖLL INTE”. 
Det gjorde de i går.