Jag har grubblat sedan i måndags nu…jag håller på att bli galen av detta monster.

Jag ska aldrig mer spela skiten. Jag har hamnat i en malande tvångstanke, ett generaliserat ångestsymptom eller möjligen tvångssyndromet ”tvivelsjuka”.

Jag har pusslat och tjepat och limmat och klistrat och skarvat och svarvat och hamrat och svetsat och lött, stött och blött. 

Ändå slutar det alltid med att jag har fyra miljoner kvar att spendera på sista gubben – och vill ha plats med Elano Blumer som kostar 4,1.

Eller så börjar jag tvivla på om Joachim Löw verkligen spelar Özil. Borde inte Cacau få sitt mästerskapsgenombrott? 

Mitt problem är att jag vill bli av med skiten, jag vill bli från detta missbruk, lägga det bakom mig, sätta min tolva och resa mig upp från skrivbordet som en fri man – not a number. Sedan ska jag inte titta mer på eländet förrän VM är slut (såvida inga av mina gubbar blir skadade, gud bevars). Därför måste jag spela på hästar som är med in på upploppet. Det har varit mitt problem, min Akilles, min Sisyfos.

Jag är långt ifrån nöjd, jag vill ha in Kaká, jag vill ha fler spanjorer, jag är fortfarande bara 99,9 på att Piqué och Aaron Lennon startar, och det är naturligtvis en jävla chansing med Heskey som inte gjort en människa glad på månader.

Men nu pallar jag inte mer. Det måste få ett slut. Jag måste gå vidare, hitta sinnesro, koncentrera mig på det riktiga livet. Så nu släpper jag det här. Jag ska inte öppna den där jävla manager.aftonbladet.se. Inte förrän 12 juli. Så blir det.

…om det inte är någon som har ett jävla bra tips, förstås?