Jag måste erkänna en sak. Jag är en svag människa. Jag tvivlade. När England och Frank Lampard gjorde ett 2-2-mål som borde ha godkänts, då var jag säker, nu tappar Tyskland det här.

Jag borde vetat bättre.

Tyskland fick sitt halvtidssnack, kom ut samlade, drog ner på tempot, invaggade sin motståndare i en falsk trygghet. När engelsmännen flyttat upp tillräckligt mycket folk väntade de iskallt på ett misstag från Gareth Barry och växlade tempo skoningslöst. När Schweinsteiger, Özil och Müller stormade framåt var det inte frågan om – utan hur – det skulle bli mål.

Tyskland är inte samma stabila maskin som vi gillar att referera till. Backlinjen är svajigare, de enkla misstagen fler och spelartyperna kvicka och tekniska med nerver av stål – inte stora och starka med nerver av stål.

Men det viktigaste draget finns fortfarande kvar – spelarna växer i den vita tröjan. Se på Klose. Iskall mellan mästerskapen, i dag gjorde han sitt tolfte VM-mål. Jag älskar Miroslav Klose. Och när unge Müller väl fick chansen att avgöra darrade han inte. Personligen anser jag att gillar man fotboll är det omöjligt att inte älska denna version av Tyskland.

Det är klart att det blivit en annan match om Lampards mål godkänts. Det är klart att fotbollen ska – borde – ha infört straffområdesdomare för länge sedan. Straffområdesdomare alltså, inte målkameror. Men det är lika för båda lagen. Ingen kan säga att England var det bättre laget över 90 minuter. Ingen kan heller blunda för att planens lille gigant Mesut Özil hade vit tröja och inte röd. Och vill man vara krass jämnade det ut sig – England fick bara käka upp det felaktiga mål som gav ett VM-guld 1966 i finalen mot Västtyskland.

…eller som min kompis Kalle som hejar mer på Tyskland än Sverige messade:
”Tråkigt med det bortdömda målet. Men tur förtjänar man. Mål gör man. VM-guld vinner man. Om man är tysk”. 

Till sist; om det är någon tröst – England slapp i alla fall förlora på straffar.