Likt elefanten i Khao Lak, som flydde upp i bergen långt innan tsunamin nådde stränderna, känner jag redan mullret i marken.

Av 44 fötter.

Från 22 spelare.

Likt svalan, som flyger högre vid högtryck, känner jag att något ska lyfta.

Två lag.

En vinnare.

Mest av allt känner jag mina egna nerver.

Min kompis Kalle, som hejar mer på Tyskland än Sverige, är lugnet själv.

Ett betryggande lugn?

Ett bedrägligt lugn?

– Sidled står mot djupled, en tjur mot en örn, det kan bara sluta på ett sätt.

Säger Kalle men lägger till:

– Om vi får första målet.

En tyskvän som garderar sig värre än den värsta journalist är inget gott tecken.

Det får bli en bön:

”Fader Franz, som är på läktaren.
Helgat varde Deutchlands namn.
Tillkomme ditt rike, det fjärde.
Sky din Villa,
såsom framför Schweinsteiger så ock bakom.
Vårt dagliga mål giv oss idag,
och förlåt oss Müllers skulder,
såsom ock Torres förlåta dem oss skyldiga äro,
och inled oss icke i sidledsspel
utan fräls oss ifrån Xaviniesta.
Ty riket är Kloses och makten och härligheten under straffsparkar.
Löw.”