Då har vi ett landslag igen då.

Eller, det hade vi tidigare, men nu har vi ett anfall också.

Det finns mycket positivt med ”det nya landslaget” (som det kallas) men har funnits ett stort problem: i Erik Hamréns 4-2-3-1-taktik – som han passande nog resonerar kring i den där intervjun på SvFF:s hemsida – är en spelartyp som Zlatans klippt och skuren. Jag utvecklade det i en krönika inför Bosnien-matchen.

Med Zlatan tillbaka är problemet löst.

Taktik och resultat är en sak, fotbollen är större än så. I ett läge då svensk fotboll var på väg ner i en Marianergrav på alla tänkbara sätt räcker ett ja från Zlatan för att dra upp rörelsen över ytan igen.

Om så bara för en stund.

Vi får väl säga tack.

Tack Zlatan.

Det är klart att röster nu kommer att höjs för att ”landslaget klarar sig bättre utan Zlatan” och att stämningen i gruppen påverkas negativt. Men hur man än vänder och vrider på det går det inte att komma fram till annat än ja på följande fråga – har Sverige ett bättre fotbollslandslag med Zlatan?

Eller för att parafrasera vår blivande statschef:

JA JA JA!

Sedan kan man fortfarande kritisera Zlatan för hans arrogans mot nye förbundskaptenens önskan att ha alla spelare tillgängliga när ett nytt spelsystem skulle sättas men…vi tar den diskussionen en annan dag.

Varför han tackade ja igen?

Tja, det får väl Zlatan själv utveckla på morgondagens presskonferens men jag tror vi har en delförklaring här.