Ställer i dag frågan i en krönika om det är hälsosamt att elva lag är inblandade i allsvensk bottenstrid? Den är intressant att fundera över. Är det verkligen bättre om vi haft elva lag som slagits om guldet än som nu; elva lag som kämpar om sin allsvenska existens?

Bank och jag bollade frågan och kom fram till att i en toppstrid utvecklar lagen förmodligen sitt konstruktiva spel, medan de i en bottenstrid utvecklar det destruktiva.

Men är konstruktiv fotboll verkligen bättre än destruktiv? Egentligen är det bara två olika modeller för att uppnå ett resultat. Men svensk fotboll är antagligen i större behov av att utveckla det förstnämnda.

Sedan vände vi på det ett varv till och insåg att moroten i bottenstriden – fortsatt spel i allsvenskan – är fetare än moroten i toppstriden – kval till Champions League. Det borde göra att den viktiga vinnarinställningen vässas mest i en bottenstrid.

För publiken och intresset är det bättre med elva lag som slåss om guldet – å andra sidan är det ur ett intresseperspektiv bättre att elva lag slåss för sin överlevnad än att de inte har något att spela för. Eller? Men vilken är egentligen den bästa allsvenska positionsförsdelningen? 

Här undrade Bank om jag hade läst The pickwick papers av Charles Dickens och där tog vår diskussion slut.