Talar Roland Nilsson sanning kan Malmö FF glömma allt vad SM-guldet heter.
Var det vanligt skitsnack kan fansen fortsätta hoppas.
Och skitsnack bör det rimligen varit, för inte fan blir allsvenska serieledaren nervös av att möta tabellsjuan Djurgården borta?
Ett Djurgården som förvisso spelade som ett topplag.
Men ändå.

Det är klart att man kan bli nervös.

Under en dejt. Eller ett prov. En uppkörning. Arbetsintervju. På fotbollsläktaren eller framför TV:n. När oskulden ska åka.

Enligt MFF:s tränare Roland Nilsson är hans spelare nervösa under en fotbollsmatch mot Djurgården borta. Vi tar det en gång till: när allsvenska serieledaren möter tabellsjuan blir serieledaren nervös. Är det bara jag som reagerar här?

Jag har aldrig hört en professionell (någorlunda erfaren) fotbollssspelare säga att han är nervös under en match. Möjligen precis när den börjar. Eller om han sitter på bänken. Inför en straffspark eller straffläggning.

Men under en match?

Nej.

Anledningen till Malmöspelarnas oerhörda nervositet, enligt Nilsson, var att ordinarie målvakten Johan Dahlin fick strykas från startelvan i sista stund och Dejan Garaca ersätta. Jag köper att 19-åringen – som bara gjort en allsvensk halvlek tidigare – var lite nervös i början även om det säkert släppte när matchen drog igång.

Roland Nilsson sa:
– I ett sånt läge behöver man en bra start för att lugna nerverna, i stället blev det lite darrigt direkt. Ett par incidenter gjorde att det blev nervöst.
Vilka incidenter?
– Normalt kan vi lägga tillbaka till Johan (Dahlin) som är väldigt bekväm med fötterna och har bra precision. Nu blev ett antal sparkar korta vilket gjorde att Djurgården kunde flytta upp sin backlinje, medan vi själva hamnade under press.

2010 års allsvenska serieledare är alltså så lättstörda att om målvakten inte får ordning på sina utsparkar, då blir Daniel Anderssons tioåriga landslagsben plötsligt som överkokt spaghetti?

Jag frågade Roland Nilsson om en serieledare verkligen ska bli nervös i det här läget. Det höll han fast vid.
– Det ingår i allt vad idrotten heter att saker och ting händer på planen och man reagerar på olika sätt, sa Roland.

Tja, om det är sant kan vi dela ut SM-guldet till Helsingborg redan nu, MFF fixar aldrig upplösningen. Kapten Andersson och hans medspelare insjuknar snart i svår guldfrossa.

Nu tror jag att det är skitsnack. MFF var inte nervösa, snarare övermodiga. Bara för att de besegrat Helsingborg i årets hetaste fotbollsmatch förra veckan går det inte av sig själv mot ett pånyttfött Djurgården där Mattias Jonsons kropp plötsligt pallar 74 spelminuter.

Det var Dif:s match från början till slut. Från Fabrikens jubileumstifo till att Kasper Hämäläinen föll ner på knä och höjde sina knytnävar mot hösthimlen. Det var länge sedan jag upplevde en stämning som gårdagens på Stockholms Stadion – det var länge sedan Djurgården spelade en fotboll som lovar så gott för framtiden.
– Taktiskt vår bästa match för året, tyckte tränaren Lennart Wass.

Djurgården ställde sin backlinje högt, litade på Kebba Ceesays snabbhet, sedan visade Sharbel Touma, Daniel Sjölund och Hämäläinen att här har Djurgården tre av hela allsvenskans bättre mittfältare. Malmö var inte intresserade av att ta kampen och slitet för att komma upp i press, och med ett långsamt mittbackspar bakom det kunde Touma och kompani trä in bollar på blixtsnabbe Kennedy Igbonanike som kom fri mest hela tiden.

Det blev 1-0, det kunde blivit 3-0, det kunde också blivit 1-1 om Dembo Touray tappat in den boll han höll på att tappa mellan benen. Det breda leendet efteråt visade att stämningen i laget är fjärran fjolårets kvalångest. Daniel Sjölund avslöjade att han sneglar på tredjeplatsen. Djurgården har uppenbarligen något på gång. Exakt vad blir intressant att se.