Hinner inte jaga så mycket nyheter längre, därför är det alltid skönt när man kan knäppa Lur & Lund och till och med Ek Wallraff och kompani på fingrarna med ett riktigt scoop, en sådan där nyhet som alla i branschen verkligen jagar, som alla vill vara först med – när avgår Lars-Åke Lagrell?

Konkurrenten – samt DN.se och SvD.se – har fortfarande klockan 11.00 inte fått ut storyn på sina sajter vilket säger en hel del om hur mycket det måste svida. Det har vi inget emot.

Men nog med skryt nu.

Jag fick höra av en bra källa i går att 2012 är det slut och ringde upp Lars-Åke som inte försökte slingra sig. Lite typiskt Lars-Åke, en hedersknyffel som han är.

Det är blandade tankar kring att Lagrell slutar.

Å ena sidan har han gjort otroligt mycket för svensk fotboll, varit en stark och tuff ledare som hållit rörelsen enad. Svensk fotboll under Lagrell – han blev ordförande 1991 – har varit en framgångssaga på många sätt: landslaget, allsvenskan, ekonomin, publiksiffrorna, tv-utbudet. Den som protesterar mot det är mer historielös än Ulf Nilson.

…visst går det att invända mot att allsvenskan var en betydligt högre rankad liga på 1980- och -90-talet men det ska vi snarare tacka IFK Göteborg för än att knyta som en kvarnsten runt Lars-Åkes hals. Hellre en levande allsvenska med folk på läktarna än ett framgångsrikt lag i Europa, säger jag. På -80 och i början av -90-talet var det bara de närmast sörjande som gick på allsvensk fotboll.

Men lika självklart som att Lagrell är en av de stora idrottsledarna i Sverige i modern tid, lika självklart är att han nu kliver av. Det har varit för mycket negativt kring svensk fotboll senaste åren. Trenden är nedåtgående, spiralen ond och det höjs röster både här och var för hans avgång. Faktum är att även om Lagrell som ordförande inte varit direkt ansvarig för senaste årens många märkligheter, är det dags att få in en person som kan vara mer förutseende när något är på väg i fel riktning.

Klubbarna – genom intresseorganisationen Svensk Elitfotboll – är mer aggressiva än tidigare och utmanar från sitt håll genom förre Uefa-VD:n Lars-Christer Olsson som just nu arbetar för Sef på konsultbasis. Hans viktigaste uppgift är att få elitklubbarna att dra åt samma håll. Att Olsson bedöms behövas för den uppgiften är ett annat tecken på att Lagrells grepp har veknat.

Viktigt för en ny ordförande är att tala publikens språk, att på ett annat sätt förstå att elitfotboll, eller åtminstone allsvenskan och landslaget, är publikevenemang där man måste lyssna på supportrarna, vilka synpunkter har de på schemaläggning, arenor, arrangemang och så vidare. Till exempel kan man fråga sig varför förbundet placerade en landskamp mot Tyskland på Nya Ullevi i november, och tog hutlösa 300 kronor för biljetterna utan att Zlatan ens var med. Hur tänker man då? Vill man inte ha publik? Vill man inte ha en fullsatt arena?

Men oavsett senaste åren ska vi inte glömma de insatser Lagrell gjort för svensk fotboll totalt. När man läser att vissa supportrar kallar Lagrell ”fotbollsmördare”, ja då får man nästan en tår i ögat. Jag vet hur hårt han har slitit för att att göra det bästa för allsvenskan och landslaget. Bemötandet är lika felaktigt som respektlöst. Å andra sidan har de som svänger sig med uttrycket sällan en aning vad de pratar om.

Här läser ni om Lagrell samt mina kommentarer på kandidaterna som är aktuella att ta över. Doldisen Karl-Erik Nilsson är ett intressant namn som jag avslöjar kliver in i förbundsstyrelsen från 2011. Men han kan vara för grön.

Firar min nyhet gör jag ikväll då Sportbladet årliga julbord går av stapeln. Det brukar vara en tillställning i Nordin Gerzics smak. Vi hotar givetvis inga tjänstemän, däremot är det fullt blås från 18.00. Problemet är att nästan alla sportens brudjournalister har tackat nej i år av olika anledningar. Det öppnar å andra sidan för ett tyngre sjöslag än vanligt.