Till sist tröttnade till och med Conny Karlsson på tränarkollegans icke svar och frågade rakt ut under presskonferensen:
”Ska du flytta över sundet eller pendlar du?”.
Att de regerande mästarna får behålla samtliga guldspelare men blir av med båda guldtränarna inför ett Champions Legaue-kval måste vara – för att låna ett uttryck av Ralf Edström – någon form av världsrekord.
En realistisk lösning på krisen är att en nygammal Roland kliver in, tolka det hur ni vill.

Men vi börjar med den allsvenska supercupfinalen.
Efter fjolårets alla bekymmer med sjunkande publiksiffror, gula gräsplaner och storstadsfiaskon är allsvenskan en fotbollsliga med två hjul i diket som spinner efter fäste. I går fick den en flygande nystart samtidigt som den drabbades av lika många dystra bakslag: Sverige har inte kommit nånstans med sina huliganproblem. 

Redan inför avspark rapporterades att polisen omringat 200 huliganer som man sedan försökte föra ur Malmö stad. När jag själv klev av tåget från min vanliga fotbollskrigszon Solna och ut i Malmö var ljudkulissen bekant: klapper av hästhovar, sprak från kommunikationsradioapparater och dånet av en polishelikopter.
Kaoset innebar att ett stort antal vanliga supportrar aldrig blev insläppta på Swedbank Stadion alls. Efter 20 minuter av köer stängdes portarna och besvikna män och kvinnor blev bryskt bortförda av polis. Naturligtvis lika oacceptabelt det. Inne på arenan pågick en fotbollskamp värd att se.

De första 10-15 minuterna var det pojkar mot män där ett Helsingborg anförda av Alexander Gerndt – i många moment i en klass för sig – gjorde 1-0 genom mittbacken Marcus Nilsson och hade fler mål på gång. Tränaren Conny Karlssons taktik var att låsa Daniel Andersson och Ricardinhos uppspel och låta den bedrövlige Yago Fernández skicka uppspel efter uppspel till Helsingborgs redan ihopspelade nya mittbackspar. 

Det kostade Malmö FF och mittfältaren Wilton Figueiredo en gult kort för en vårdslös dubbelsula på Gerndt för att väcka lagkamraterna till insikt om att här måste vi ta i. Anfallsvapnet kom sedan av sig självt: spelvändning Jeffrey Aubynn mot Jimmy Durmaz gav upprepade målchanser och till slut mål när Durmaz tog emot en Aubynn-cross och serverade Figueiredo i straffområdet och bollen hårt i nättak.

Ett tag i första halvlek var det fotboll på högsta underhållningsnivå i rasande tempo, möjligen för högt för att tränarna ska ha varit nöjda med alla misstag som följde. Men vi på läktarna sken i kapp med vårsolen.
I andra halvlek dippade tempot men det finns ingen anledning att klaga: spelarna har inte 90 minuter i kroppen ännu. När allt stod och vägde tog Jeffrey Aubynn en idiotutvisning och eftersom de flesta redan gick på knäna fick HIF:s numerära övertag större betydelse än normalt. Högerbacken Christoffer Andersson vågade följa med upp för att slå ett inlägg, både Gerndt och blivande matchvinnaren Erik Sundin fanns i position framför mål och 2-1 var ett rättvist slutresultat.

Men dramat – om vi får kalla en supercupfinal så – tog inte slut där.
Den mest kittlande frågan handlar om MFF-tränaren Roland Nilssons framtid. På presskonferensen efteråt ställde jag den rakt ut:
Tränar du Malmö FF hela året?
– Hur menar du?
Svara bara.
– Jag har kontrakt året ut.
Kommer du att fullfölja det?
– Inga kommentarer.

Ja hur tolkar ni det?
Helsingborgs Conny Karlsson som satt bredvid var ändå inte nöjd. När tränarkollegorna reste sig upp för att skaka hand frågade Conny:
– Ska du flytta över sundet eller pendlar du?
”Rolle” hade inget svar på det heller.

Nu jagar Malmö ny huvudtränare och det är ingen optimal situation, det förstår vem som helst. Det är en synnerligen märklig situation som uppstår om alla spelare från guldlaget blir kvar – men båda tränarna sticker.
Jag tycker att Roland Nilsson sviker och då tänker jag mest på alla som har dragit åt samma håll en längre tid: alla supportrar som investerat tid, pengar och kärlek i MFF och fått en belöning i form av en chans att nå den finaste av alla fotbollsturneringar…då sticker chefen för att han får mer cash någon annanstans.
I grund och botten handlar det om vilket samhälle vi vill ha: ett solidariskt där vi försöker uppnå saker tillsammans? Eller ett individualistiskt där vi roffar åt oss så mycket vi kan till oss själva och skiter i alla andra?

Bästa lösningen på MFF:s tränarjakt – oavsett alla fina men orealistiska alternativ som föreningen nu drömmer om –  är att ”Rolle” tar sitt förnuft till fånga och stannar kvar åtminstone året ut. Annars står de nog där med en annan Roland till slut. Personligen kan jag tycka att Mjällbys Peter Swärdh vore värd ett försök.