Allsvensk premiäromgång och ni vet hur det brukar låta efteråt:
Dåligt spel. Usel plan. Lite folk. Kallt och jävligt.
Blåvitt-Örebro?
Ett fotbollsfyrverkeri i sol och plusgrader, på grönaste gräs med 14 000 på läktaren.
Kvar att klaga på fanns bara domaren.
Efter att ha sett tre matcher på plats och läst rapporterna från övriga fem vågar jag utnämna mötet på Gamla Ullevi till första rundans höjdare.
* Inte målmässigt – Malmö FF:s 4-2 på Trelleborg gav mer valuta för pengarna ur det perspektivet.
* Inte sett till dramatiken – Lasse Nilssons avgörande 2-1-nick för Elfsborg mot Häcken på tilläggstid var inget för nervsvaga.
* Inte om man ser till inramningen – den kategorin inbillar jag mig att Stockholmsderbyt vann trots rapporter om överdriven bengalbränning.
Däremot är IFK Göteborg-Örebro den mest välspelade och tempostarka så här långt.
Egentligen är det ganska enkelt.
Ställ två fotbollslag mot varandra. Se till att alla lagdelar och de flesta positioner består av individuellt skickliga fotbollsspelare. Ge lagen en offensiv spelidé, en nylagd gräsmatta och låt publiken pumpa upp adrenalinet med en vacker inmarschlåt. Släng fram en välpumpad boll, blås igång och det finns alla förutsättningar för 90 härliga minuter för alla inblandade.
Enda problemet – någon måste förlora poäng.
Blåvitt-Örebro var en sådan match där det kändes långt upp på läktaren att det här vill ingen jävel torska till något pris.
Självklart inte hemmalaget på vild jakt efter revansch för ett misslyckad fjolår, där halva försäsongen ägnats åt budskapet att det behövs en bättre start än 2010, fem poäng på de första sex matcherna.
Nu för tiden är det också otänkbart för Örebro att acceptera annat än vinst i en bortamatch mot IFK Göteborg. ÖSK är på många sätt på väg att kopiera den mentala klättring Kalmar gjorde för några år sedan, där den röda maskinen tog steg för steg mot insikten att ”Vi kan faktiskt vinna allsvenskan”.
Målvakten John Alvbåge sa det bäst.
– Förut hade vi varit nöjda med kryss mot Blåvitt på Gamla Ullevi. Men det finns inte i den här truppen, vi ska bara vinna.
Inför säsongen har ingen tvivlat på ÖSK:s mittfält, backlinje eller målvakt – där är laget nog så starkt som toppkonkurrenterna. Frågetecknet har varit tremannaanfallet. Efter första matchen – nota bene – ser det ut som att Valdet Rama till vänster är ett fynd medan Kushtrim Lushtaku till höger är chansningen som inte gick hem.
Andreas Haddad?
Han är inget frågetecken utan ett mysterium.
I går rörde Haddad knappt bollen men:
* Två dueller med Karl Svensson och Svensson var utvisad.
* Två avslutningar gav ett mål.
ÖSK har under försäsongen hävdat att att Haddad vinner skytteligan eftersom han gjort mål i ”alla” träningsmatcher, på ”alla” träningar och ”alltid” när han får bollen i straffområdet. Fortsätter han att sätta vartannat avslut får de antagligen rätt.
IFK Göteborg anföll emellanåt med en fart som inte skådats sen Robin Söder var helt frisk senast men förlorade matchen i samma ögonblick Karl Svensson visades av planen. Det är inte alltid en utvisning påverkar en matchbild men när ett så bollskickligt lag som Örebro får numerärt överläge är Nordin Gerzic och kompani inte roliga att försöka stoppa.
I Blåvitt valde spelare, tränare och sportchef att skylla förlusten på domaren Daniel Stålhammar. Och visst, med mindre pliktkänsla för årets domardirektiv och mer känsla för spelet hade Stålhammar aldrig gett Karl Svensson två gula kort.
Å andra sidan: om mittbacken litat mindre på sin förstatouch och mer på sin långbollsfot hade utvisningssituationen aldrig uppstått.
Det är mycket möjligt att diskussionen som följer ger de upprörda IFK:arna rätt men nånstans var det lite ovärdigt att efterspelet till en så bra fotbollsmatch kom att handla om en domarmiss. Blåvitt kan lika gärna ställa sig frågorna om deras centrala mittfält – trots Sebastian Erikssons fina insats i går – är klokt nog för en topplacering och vad som finns bakom Tobias Hysén om forwarden inte får igång sitt målskytte.