I morgon landar Sverige i Stockholm med tre väntade poäng i bagaget.
Men med en oväntad diskussion:
Ska en frisk Zlatan bänkas mot Finland?
/////
Moldavien borta målades på vissa håll upp som en skräckmatch och jag kan förstå tankegången: det finns få lätta matcher på den här nivån nuförtiden och Moldavien borta är ingen av dem. Men det är samtidigt lika självklart att det finns väldigt stora skillnader mellan lagen: vi vet att Moldaviens målvakt Stanislav Namasco har gjort en och annan groda på distansskott. Vi vet att mittbacken Igor Armas nyligen spelade i Hammarby medan Sveriges anfallare Johan Elmander nyligen tillhörde Bolton i Premier League.

Mot den här bakgrunden hade förbundskapten Erik Hamrén gett sina anfallare var sitt tydligt direktiv: 
Ola Toivonen skulle söka boll i ytan mellan mittfält och anfall för att komma till distansskott, Elmander skulle hota i djupled. Det var i alla fall det Hamrén sa i TV-intervjun strax före avspark.

Jag ska inte säga Sverige gjorde en bländande insats offensivt men de gjorde exakt det de skulle:

1-0 av Toivonen på ett distansskott från ”hålet” som Namasco kastade in.

2-0 av Elmander efter en djupledslöpning där han knuffade undan Armas och en bra avslutning i bortre.

Om man vill köra en enkel vinkel i morgondagens tidning är den HAMRÉNS TAKTISKA TRIUMF.

Båda målen i första halvlek och matchen i princip hemma mot ett allt mer modfällt Moldavien. I andra halvlek kunde Sverige spela avslappnat, utnyttja att de är bättre i varje enskild man-mot-man över hela planen (förutom Wendt-vs-Suvorov) och sedan kom Elmanders slumprullare som en logisk matchpunktering (3-0).

Allt frid och fröjd alltså?

Nja, Sveriges inledning var inte bra. Det var raggarfotboll, Svensson/Källström hamnade fel i både press och positionsspel när den offensiva fyran klev för högt och avståndet blev för stort. Moldavernas centrala Ivanov och Cebotaru fick utrymme att sätta snabba bollar mot Sveriges vänstra straffområdesdel och där kom Suvorov och prickade ribban efter fem minuter och det kunde faktiskt lika gärna blivit en mardrömsmatch ändå.

Matchinledningar alltid nyckfulla (förutom om förbundskaptenen heter Lars Lagerbäck. Då väntade Sverige alltid en kvart innan man ens försökte börja spela fotboll. Hängslena och livremmen satt aldrig så hårt som under första kvarten). Med Hamrén är det annorlunda. Sverige kan öppna matcher precis hur fan som helst. Det är ingen trygghet.

Sebastian Larsson var på många sätt den som visade vägen ur röran med symbolnärkamper och beslut som gav Sverige ett mer kontrollerat anfallsspel.

Moldaviens 3-1-reducering ska man egentligen inte dra för stora växlar av – det är ingen skam att råka slappna av lite i ett sådant läge, det händer alla lag ibland – men just i Sveriges fall är trenden tydlig: under Hamrén har man hela tiden varit ett lag som pendlar väldigt mycket i prestationen. Men som sagt: i den här matchen behöver det inte säga så mycket, Sverige tog tillbaka kommandot, delvis på grund av bytet Toivonen ut, Pontus Wernbloom in. Och sedan kom Alexander Gerndt och visade varför jag tjatat så mycket om honom och hans skott.

Summa summarum står vi inför en ny landskamp på tisdag där de svenska anfallarna gjort två respektive ett och ett mål medan det stora Z:t är halvskadad. Det måste bli en diskussion även om han är frisk: är det helt givet att han ska in från start?

Tja, jag tycker nog det ändå under förutsättning att han är frisk. Ut med Elmander till vänster, Zlatan på topp, övriga positioner som i dag.

Sverige leder nu kampen om att bli bästa grupptvåa vilket ger en direktplats till EM i Polen/Ukraina 2012. Jag skulle säga det är 70-30 att det blir så.

Till sist betygen:

Isaksson +++
–
Lustig ++
Mellberg ++++
Majstorovic ++
Wendt +
– 
Svensson ++++
Källström ++
–
Larsson +++
Toivonen +++ (69)
Hysén + (40)
–
Elmander ++++ (76)

ERSÄTTARE

Bajrami ++ (40)
Wernbloom +++ (69)
Gerndt (76) 

FÖRBUNDSKAPTEN

Erik Hamrén ++++