Helsingborg förlorade två poäng i guldstriden.
Det behöver inte betyda så mycket.
Den de tog var säsongens viktigaste.
Hittills, är väl bäst att tillägga. De mest avgörande poängen i årets toppstrid lär fördelas om knappt två veckor när Helsingborg besöker Borås Arena i allsvenskans 26:e omgång. Det är en match att se fram emot, under tiden kan vi konstatera att gårdagens kryss mot Häcken i omgång 24 måste varit årets viktigaste för HIF.
Frågan alla burit på under landslagsuppehållet fram till i går kväll har ju handlat om Helsingborg kan parera ytterligare två tunga spelarförluster – anfallaren Rasmus Jönsson och mittbacken Peter Larsson. Tidigare har Alexander Gerndt och Marcus Nilsson försvunnit utan att det stört alltför mycket men nånstans finns en smärtgräns gällande hur många spelare som kan ersättas under en och samma säsong.
Helsingborgs tränare Conny Karlsson sa i TV-intervjun precis innan avspark att matchen kändes som en seriepremiär med fler frågetecken och mer nervositet än vanligt.
Jo tack.
Efter 45 minuter på Rambergsvallen var jag knappast ensam om jonglera med rubriker som ”HIF har sålt guldet” eller ”Grattis, Elfsborg”.
Inte nog med att Helsingborg såg ut att ha både nått och passerat den där smärtgränsen: Häcken opererade utan bedövning.
Majeed Waris, 19-åringen som påminner en hel del om Charlie Davies, fick förtroendet att ersätta Malmö-flyktade skyttekungen Mathias Ranégie och rev djupa sår i HIF:s försvar. Nykomponerade mittbacksparet Markus Holgersson/Hannu Patronen växlade mellan att missförstå varandra till att sjunka för lågt vilket dels innebar att Waris skapade friläge på friläge, dels att Häcken fick stora ytor att spela på mellan Helsingborgs olika lagdelar.
Det gjorde ö-laget bra.
* 1-0 kom i nionde minuten när Waris blev elegant frichippad av Jonas Bjurström, bollen emellan Holgersson/Patronen och målvakten Pär Hansson hann inte ut tillräckligt snabbt.
* Fem minuter senare tappade mittbackarna återigen bort Waris men direktskottet på Jonas Henrikssons inlägg tog i underliggaren.
* Ytterligare tio minuter senare klev Patronen bort sig, Waris fri på nytt men den här gången räddade Hansson.
2-0 till Häcken där och min krönika hade som sagt haft en annan rubrik. Nu stod det ”bara” 1-0 i paus och Helsingborg hade fortfarande en bra chans att vända matchen – hur det nu skulle gå till.
– Det var först och främst spelarna som ruskade liv i varandra. Och så gjorde vi bytet, säger Conny Karlsson.
Bytet var Simon Thern ut, Thomas Sörum in. Den 28-årige forwarden kommer närmast från norska Haugesund, har aldrig varit någon stor målskytt, men visade sina kvaliteter direkt – länkspelet. Det var touchar och skarvar med fötter och huvud och oftast med hög kvalitet. Från att knappt ha skapat en målchans under första halvlek innebar kombinationen Sörum/snabbe Erik Sundin att Häcken tvingades ta ett kliv tillbaka medan HIF kunde flytta fram positionerna, kom snabbare rätt i pressen och skapade fasta situationer.
Svårt och omständligt blev rakt och enkelt.
Kvitteringsmålet kom efter att Sundin fallit lätt i duell med Häckens vänsterback Muhamed Ali Kahn (mannen med allsvenskans skönaste namn). Erik Edman prickade Mattias Lindströms panna som styde bollen i bortre hörnet efter att Lindström backat från den bolltittande och nyss inbytte Peter Nyström (det är aldrig bekvämt att bytas rakt in i en defensiv fast situation).
1-1 i en dramatiskt underhållande match som kunde slutat 2-2 eller 3-3 eller 2-1 till Häcken som hade ytterligare en boll i ribban (Josef Elvby) eller 2-1 till Helsingborg vars inhoppare Alvaro Santos kom helt fri i fjärde tilläggsminuten men målvakten Christoffer Källqvist fick ut ett ben.
Säkert en och annan rödblå supporter som grämer sig över det men samtidigt finns deras tröst i att HIF under andra halvlek bevisade för sig själva att de kommer fortsätta ta poäng under hösten – trots alla sålda och returnerade spelare. En sådan insikt är guld värd.