Det är vinnaren som skriver historien, Sverige lär vinna i kväll, det är de flesta överens om, alltså kommer diskussionen efteråt att landa i att förbundskapten Erik Hamrén gjorde rätt som petade Anders Svensson och spelade Rasmus Elm centralt. Men jag tycker att diskussionen är intressant – vad gör dessa ständiga förändringar med ett lag? Finns det kvar en stomme att hålla i när det blåser? Är det Isaksson–Mellberg–Källström–Ibrahimovic som är Sveriges centrallinje? Ja, kanske.

Andreas Granqvist går från given Mellberg-ersättare till läktaren. Där har han sällskap av Pontus Wernbloom som startade de fyra första kvalmatcherna. Pierre Bengtsson, noll tävlingslandskamper, sitter på bänken, beredd att hoppa in om Hamrén ska kassera ännu en vänsterback men det tror jag inte behövs även om Martin Olsson kunde fått en smidigare väg in i laget. 

Det svänger om Hamréns startelvor – nu 29 ändringar på nio matcher.

…men vi ska inte glömma att det mesta i startelvan känns naturligt: Isaksson är given etta-keeper, rätt att spela vidare med Majstorovic bredvid Mellberg, Mikael Lustig är truppens enda högerback (Seb vill inte spela där), Källström är en poängspelare som ska vara på planen, ”Chippen” har varit mycket bra i senaste landskamperna, Elmander är bästa ”nummer tio” och Zlatan är Zlatan. Plus Sebastian Larsson och Rasmus Elm då.

Helsingfors i dag: ett soligt och friskt höstväder, fina färger, trädkronor som gungar i vinden.

Vi satte oss i bastun och spelade in ett uppsnacksprogram, jag varnar känsliga tittare redan nu.

Vikingstad tippade 1-0, Niva 2-0, jag 3-0 – vad tror ni?

PS Efter bastun insåg jag att jag slarvat bort mitt nyckelkort till hotellrummet. Ner till repan i bar överkropp, shorts, inga skor. Kliver ur hissen och möts av hundra (nåja) svenska fans som är på väg att checka in. Dyker in i hissen igen och far uppåt. När den stannar nästa gång, oklart på vilken våning, kommer sex svenska män i vikingahjälmar in i hissen:
– Kolla, det är ju han, Laul Calling.

Blev ett bra snack.