På regeringens uppdrag utreder förre rikspolischefen Björn Eriksson det idrottsrelaterade våldet. Utredningen påbörjades av Per Unckel men Eriksson tog vid när denne gick bort i höstas. I går överlämnade han ett delbetänkande till idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth. Slutrapporten kommer om ett år.

 

De konkreta förslagen går i huvudsak ut på att ge klubbar och föreningar verktyg att identifiera bråkstakarna – och politikerna underlag för att skärpa lagarna.

Det handlar om tilltädelseförbud som sträcker sig i upp till tre år, ett nationellt register över alla som är avstängda, att lagen om maskeringsförbud ska gälla även vid idrottsevenemang samt krav på bättre kameraövervakning inne på arenorna.
Med sex ord: ökad övervakning – hårdare straff för individerna.

 

Genom åren har andra idéer lyfts fram men dessa fnyser Eriksson åt eller berör ytterst lite. Personliga biljetter – som komplicerar evenemanget för alla inblandade – väljer han att avvakta med. Att bestraffa klubbar som följer alla regler leder ingenstans, menar han. Av den anledningen avvisar han de uppmärksammade polisnotorna för idrottsaktiebolag så länge den ideella föreningen är majoritetsägare. Ett förslag, som om det blir verklighet, kan tysta debatten om att riva upp 51-procentsregeln för gott.

Flytta matcher eller spel inför tomma läktare ger Björn Eriksson heller inte mycket för, däremot har han synpunkter på spelschemat: högriskmatcher bör inte spelas på kvällar och inte heller inleda eller avsluta en säsong.

 

Rapporten är 300 sidor lång och innehåller mycket mer än vad som får plats här men en fråga är särskilt intressant – den om bengaliska eldar. En viktig symbolfråga för många supportrar men förbjudet av klubbarna och Svenska Fotbollförbundet, SvFF.

Å ena sidan föreslår Björn Eriksson att gå så långt som att föreningarna ska visitera sina egna anställda för att komma till rätta med insmugglingen, å andra sidan skriver han rakt upp och ner att fotbollen bör ”fundera över att under organiserade former få använda bengaler (detta gäller inte i inomhusarenor)”.

Innan Björn Erikssons förslag om hårdare straff blir verklighet är det nog nödvändigt att SvFF, klubbarna och supportrarna blir överens om eldandet. Att Eriksson inte riktigt kan bestämma vilket ben han ska stå på i just denna fråga säger något om dess betydelse. En annan viktig diskussion gäller ståplatserna som Svenska Fotbollssupporterunionen, SFSU, nyligen initierade en manifestation om. Från 2014 tillåter SvFF endast 20 procent ståplats på elitfotbollsarenorna men ståplats verkar Björn Eriksson inte se några direkta problem med.

 

Vad Björn Erikssons olika förslag i slutänden leder till är för tidigt att säga. Hårdare straff är ingen garanti för någonting och om de föreslagna registren fungerar i praktiken vet vi inte. Vi vet inte ens vilka delar som genomförs. Men som tidsdokument är rapporten spännande då den försöker sticka hål på ett antal myter som finns i debatten:

 

* Till de som beskriver våldet som ett litet problem (”Bara en klick”), eller att idrotten ska lösa sina egna bekymmer och exempelvis betala polisnotor själva, svarar Eriksson att idrottsrelaterat våld bör ses som ett nationellt problem: ”Idrottsrörelsen kan inte lösa frågan själv utan också andra måste sätta skuldran till”.

 

* Andra menar att stöket inte skadar klubbar och föreningar i någon större omfattning men Erikssons rapport hävdar att idrottsrelaterat våld inte bara skrämmer iväg publiken utan även påverkar ekonomin negativt på andra sätt: ”Våld och huliganism skrämmer också iväg sponsorer och är ett negativt inslag vid förhandlingar med media som TV och radio”.

 

* 2011 var ett år då ordningsstörningarna kring fotboll minskade vilket vissa använder som argument för att problemet överdrivits av medierna. Eriksson delar den uppfattningen men menar att det måste ses mot bakgrund av de massiva insatser som har satts in: ”Det ’framgångsrika 2011’ måste därför ses som en utmaning för att finna effektivare lösningar snarare än som ett tecken på att bara rulla vidare”.

 

* Vissa hårdföra grupperingar anser att de arbetar med klubbens främsta för ögonen men enligt Björn Eriksson hotar dessa så kallade firmor hela idrottsrörelsens gynnade ställning i samhället: ”Jag har noterat oron för att kriminella element försöker ta sig in i klubbarnas interna strukturer. En sådan utveckling vore förödande för idrottens särart och måst med kraft bekämpas”, skriver han och uppmanar polisen att upprätta speciella aktionsplaner för att lagföra kriminella firmamedlemmar.