Isaksson
Lustig, Granqvist, Olsson, Safari
Wernbloom, Elm
Larsson, Ibrahimovic, Toivonen
Elmander

Så ser det alltså ut när Sverige går in i VM-kvalet mot Kazakstan. Det är en väntad startelva där det största frågetecknet var om Anders Svensson skulle spela i stället för Wernbloom eller Elm.

Det gör han inte, och om det kan man säga två saker: här håller Erik Hamrén åtminstone någon sorts linje utifrån hur han jobbat i de senaste två träningsfajterna. Det har förbundskaptenen inte varit känd för tidigare.

Ser man till det faktum att Sverige möter en motståndare som inte alls är så fysisk och tuff som det påstås och där det svenska bolltempot är den klart viktigaste nyckeln, kan man åter ifrågasätta varför Sveriges bästa passningsspelare och tempostyrare inte har en plats i elvan.

Nu ska det förstås att gå vägen ändå, så egentligen är det inte så mycket att tjafsa om den här gången. Normalt kan man kräva att Sverige, om de följer sin matchplan, ska göra ett mål var 20:e minut mot kazakerna.

Man kan också konstatera att det där två månaderna från insatserna i Ukraina inte har varit till Anders Svenssons fördel, direkt. Det resonemanget är fortfarande väldigt konstigt.

På sikt tror jag att Rasmus Elm kan kliva över den mentala barriär som gör att han ännu inte presterat i Blågult på det sätt vi vet att han kan. I dag kunde mittfältet varit Svensson/Wernbloom och sedan Rasmus till vänster, eller så hade man helt enkelt vilat Pontus och spelat Anders och Elm ihop centralt, det är snabba passningsfötter som ska ta Sverige till tre poäng och helst fyra-fem mål också. Det är ändå inte att så att Elm/Wernbloom är ett mittfältspar som är tänkt att spelas ihop för resten av kvalet, när Kim Källström är tillbaka har ju han en given plats.