Nej, det var sannerligen inte bästa elvan för att vinna matchen, det visade om inte annat Kim Källström med sitt inhopp.

Alexander Kacaniklic också, det var överraskande, jag trodde tyskarna skulle käka upp honom när han kom in efter paus men han tog för sig bra direkt.

Pontus Wernbloom och Samuel Holmén var misslyckade medan Rasmus Elm gjorde det bra redan i första halvlek (och även i andra så klart).

Efteråt pratade Zlatan Ibrahimovic och Johan Elmander om att vi i medierna satt beredda att såga Sverige vid 0-4 och tja, ja, jodå, självklart – vad skulle vi annars göra?

Förstår inte riktigt hur de orkar lägga energi på det efter en sådan här historisk urladdning. Det är nog det sista jag hade brytt mig om. Men om vi fungerar som tändvätska är det gott nog.

Nu blir det hyllningar i stället, det är inte svårare än så. Får man stryk med 0-4 får man negativ kritik, vänder man 0-4 till 4-4 får man en jävla massa beröm. Märkligt om det vore tvärtom.

Men, och nu tycker ni säkert att jag är tråkig och pessimistisk och bitter och allt vad det brukar heta när man kritiserar det här landslaget: det krävs mer för att övertyga mig om att Sverige ens går till VM. Jag ser det som en oerhörd prestation att ta poäng borta mot Tyskland, jag ser det också som en ganska isolerad prestation hittills. Däremot är jag ohyggligt imponerad av Kim Källströms halvlek och förmåga att vända besvikelsen över petningen till en sådan leverans, det är tamefan världsklass.

Frågan som hänger över kvällen är enkel att ställa, svårare att besvara och den lyder: går sådant här att förklara?

Finns det en logik i det? Är det sådant som brukar hända? Är det mätbart vad som leder till vad?

På fråga 1) svarar jag Nej. På fråga 2) svarar jag Nja. På fråga 3) svarar jag Ja.

Det går att peka på ett par punkter som bidrar men att de formar just den här helheten, där ett lag som varit totalt utspelade i 60 minuter vänder 0-4 till 4-4 på en halvtimme, mår nog bäst av att beskrivas som smått oförklarligt. Om det fanns några givna formler skulle det ske oftare på den här nivån.

Vad bidrog mest?

Följande, gissar jag:

* Kim Källströms inhopp så klart. Han slog precisa passningar på ytor där Tyskland är svaga, så att deras tröga mittbackar tvingades backa och hålla koll på ytan bakom. Passningar som Elm, Wernbloom eller någon annan inte var i närheten av att slå i första halvlek.

* Sveriges och Zlatan Ibrahimovics positioner i andra halvlek då laget flyttade upp och Zlatan spelade närmre motståndarmålet.

* Tysklands som slog av på takten offensivt vid 4-0 men aldrig slogs av tanken att de faktiskt behövde försvara också. De fyllde obekymrat på med folk framåt men utan samma fokus på att komma till avslut.

* Energin Sverige fick av att 1-4 och 2-4 kom så nära varandra (62:a och 64:e minuten). Då började Sverige verkligen tro på det, då började osäkerheten spridas i det tyska laget, då blev det en match som kunde gå åt vilket håll som helst.

Det är bara att konstatera att man aldrig har upplevt något liknande, och aldrig lär uppleva det igen. Men häftigt var det. Tysklands första halvlek med Kloses två fina mål och sedan Sveriges vändning på det. En kväll som hade allt, kort sagt.

Egentligen bara min kompis Kalle som hejar mer på Tyskland än Sverige som är besviken. Han hade bettat på 4-3 till tyskarna och var enligt uppgift den ende i Göteborg, Sverige, världen som satt helt stilla när Rasmus Elm kvitterade i 93:e.

…sedan rev Kalle spelbongen och gick hem.

På Sportbladet fick vi riva den etta som planerades i paus och anspelade på The Shining, fast med Klose i stället för Jack Nicholson.

Någon tyckte att vi borde köra Terror på Elm Street i stället men den låter vi de tyska tidningarna ta.

Hur som helst ska Pär Mårts nog inte slå upp några dagstidningar i dag. Han kan slå av tv- och radioapparaterna också, och helst inte surfa runt på nätet. Risken är att han får en ny fotbollsöverdos annars.