En snöig och kall februarimorgon när jag var sex år kom farfar med en present som jag hade längtat efter: Donkey Kong, det orange. Man hoppar över rullande tunnor som kommer i allt snabbare takt.

Mitt andra minne av farfar är privat.

Det tredje var när Olof Palme dog. Jag gick upp tidigt för att se det tecknade på Gomorron Sverige men klockan berättade att statsministern var död. Jag väckte mamma och pappa. På eftermiddagen hos farfar såg jag för första gången en vuxen man gråta.

Leif Andersson var socialnämndens ordförande i Partille kommun när Socialdemokraterna styrde, engagerad i allt från bidrag till trialbanor, och framför allt styrde han på Björndammens fritidsgård där han gick under namnet Leif Rödskägg. Han försökte få bukt med oss ungdomar som ställde till med djävulskap och annat. När farfar inte orkade jaga längre startade han Partille närradio för att vi skulle få något att göra.

Plötsligt en natt för två månader sedan vaknade han och mådde dåligt och farmor fick ringa efter ambulansen. Kroppspulsådern hade spruckit. Farfar, 77, kom aldrig på benen igen. Om han gjort det hade han redan tvättat fasaden eller bytt tak på huset i Sävedalen. I stället låg han stilla och försökte andas de sista veckorna. I dag andas han inte alls.

En gång på 1970-talet kom ett japanskt filmteam till Partille och ville ta med farfar till de asiatiska öarna för att spela en svensk viking i en större produktion. Farfar hade viktigare möten att gå på, sa han.

Samma kväll som jag fick reda på att det var allvarligt satt jag i en taxi på väg till Stureplan för att se filmen om Palme på bio. Jag sa till farmor att om farfar blir frisk, så måste de se den.

Jag vet att Leif Rödskägg hade älskat filmen lika mycket som jag saknar den bäste farfar du kan ha, även om skägget blev vitt med åren