Det blev en väntad startelva utifrån det vi såg på stängda träningen i går: ”Chippen” tar vänsterkanten, Pontus Wernbloom och Kim Källström centralt, Zlatan Ibrahimovic släpande och Mathias Ranégie som spets.

Känn på den resan för Ranégie.

Jag minns när anfallaren inte kom med till Brasilien-matchen och Erik Niva satte fingret i en krönika på vad många tänkte: ”Att en 28-årig Mathias Ranégie inte blir inkallad som vikarierande fjärdeforward är givetvis en stor sak för honom själv, men däremot ingen särskilt central fråga för den svenska landslagsframtiden”.

Två månader senare är Ranégie just det, en central fråga för den svenska landslagsframtiden. Sverige måste vinna i kväll för att hålla VM-drömmen vid liv. Därför borde han kanske varit med i den där Brasilien-truppen.

När Sverige har alla forwards tillgängliga är Ranégie knappast en startspelare men nu saknas både Ola Toivonen och Johan Elmander.

Sverige väljer att möta Färöarna på Färöarnas vis, med tyngd och fysik. Ingen Rasmus Elm, ingen Anders Svensson. I mitt lag hade åtminstone Svensson varit gjuten centralt.

Men nu är det inte jag utan Erik Hamrén som är förbundskapten, och kanske känner han att Sverige just nu inte har det självförtroendet och det flytet att han vågar tro på sin egen, mer offensiva spelidé. Det är sådana signaler vi utifrån aldrig riktigt kan känna av, där måste den som är närmast laget ha fingertoppskänslan.

Dagens elva har förstås så mycket individuell skicklighet att Färöarna förr eller senare ska släppa till chanser som ger mål, däremot ser jag inte riktigt hur mittfältet ska lyckas hålla igång ett tillräckligt högt bolltempo för att spela ut färingarna.

Ett hyfsat tidigt ledningsmål förändrar allt. Då lär det rulla på. Dröjer det kan det bli en Kazakstan i repris.