Bygg den finaste av arenor för tre miljarder, inled med stämsång och fanbärare, skicka fram sex riddare på häst, fyll arenan till bristningsgränsen med folk som har råd, bjud in en klassisk motståndare mot en taggad Zlatan som gör 3-2 i 82:a minuten genom en klinisk frispark.

Känslan där och då?

Riv rymdskeppet och ge oss pengarna tillbaka.

Det var oftast helt tyst där inne. 1500 engelska supportrar och deras trumpet lät mer än 48 000 svenska gäster. Du hörde till och med när målvakten Joe Hart släppte en brakskit i början av andra halvlek.

I pausen uppmanade speakern publiken att sluta göra pappersflygplan av de utdelade reklambladen (eller ”papperssvalor” som han sa): ”Det är jättemånga som har fått dem i ögonen och gjort sig illa”.

Precis innan hade speakern försökt få oss att öva på vågen: ”Kom igen, engelsmännen också!” vrålade han utan att någon tog notis, tack och lov.

Är vi på barnkalas? Var är fiskdammen i så fall?

Det var en tillställning du inte ens önskar din fiendeklubb. Fotboll är segrar, poäng, sånger, stämning, dramatik, engagemang, taktik, gemenskap, underhållning. I 90 minuter fanns inget som betydde något på felbyggda Friends Arena där en av Andreas Isakssons utsparkar träffade jumbotronen i taket och det blev nedsläpp i mittcirkeln.

Siste man släcker lyset?

Men efteråt, efter Målet, när jag vandrade hemåt genom Solna tillsammans med tusen och åter tusen människor i en till synes ändlös promenadkö framför blinkande bilar som inte kom ur sina parkeringsfickor ville sorlet aldrig tystna.

Någon pratade om vilken fantastisk arena Friends är. En annan om att hans företag levererat bultarna till en konstruktion i taket. Det diskuterades vad engelska tidningar skulle skriva i morgon, nog hade väl Zlatans fyra mål fått tyst på England en gång för alla?

– Vilken jävla match! hojtade någon.

– Den är redan historisk! fick han till svar.

Kan ett betydelselöst skott i en påhittad lek i ett rikt land i ett luftslott byggt av bortkastade miljarder verkligen betyda något på riktigt för en vuxen människa?

Fram till klockan tio i går kväll hade jag nog svarat nej.

Men det där Målet plockade fram något i mig som jag inte har upplevt många gånger sedan jag var barn.

Jag blev berörd av en fotbollsprestation igen.

Fotbollen står och faller med sina supportrar, Svenska Fotbollförbundet har ett gigantiskt problem framför sig att attrahera de fans som kan skapa en bättre stämning än den vi såg i går (som under mästerskapen på bortamark). Samtidigt ska SvFF täcka de ekonomiska förluster arenan väntas gå med på obestämd framtid. Jag är inte alls säker på att de lyckas men det borde vara prio ett inför nästa års kvalmatcher. Om det som krävs är en förbättrad dialog med fansen, billigare biljetter eller andra köttben vet jag inte här och nu, jag vet bara att något bör göras för det vi upplevde i 90 minuter var ett präktigt inramningsfiasko.

Det som hände i 91:a var inte normalt.

Han brukar säga så, Zlatan Ibrahimovic, när han är irriterad på något eller någon.

– Det är inte normalt, säger han, sänker rösten och skakar på huvudet.

Jag har min minnesbild av hur Målet gick till.

Jag råkade titta upp mellan gäspningarna och ett i raden av raljanta Twitter-inlägg för att se Joe Hart nicka undan bollen utanför eget straffområde, hur Zlatan snabbt backade i stället för att ta luftduellen, hur han i samma ögonblick han känner att bollbanan är i bicycletaläge bestämmer sig för fotbollens svåraste individuella aktion, skit samma att vinkeln är halvtaskig och att han befinner sig 25 meter från målet.

– DEN KAN VÄL FÖR I HELVETE INTE GÅ IN? hinner jag skriktänka medan bollen dalar högt uppe i luften för att landa med några decimeters marginal till en engelsk försvarsspelares utsträckta ben och studsa i nät.

Inte normalt.

Målet förtjänar att minnas som ett av historiens allra häftigaste fotbollsmål, en bit bakom Maradonas solorajd från VM 1986 och Marco van Bastens EM ’88-volley, båda gjorda i betydligt viktigare sammanhang, men i nivå med Roberto Carlos frisparksskruv från för-VM 1997 och andra klassiker som brukar dyka upp på tv:n, ni kan säkert nämna fler.

Det var en påminnelse om att ibland – ytterst sällan och nästan aldrig – men ibland är det endast det som sker på planen som betyder något. Den här matchen hade kunnat spelats på Grönland inför tomma läktare i en igloo med smältbart tak och jag hade häpnat om jag så bara fått höra om Målet via morsesignaler.

Jag vet inte hur ni ser på saken men jag upplevde det som en påminnelse om den extrema prestationens betydelse i idrotten och fotbollen. Det var ingen slump att det är en av världens just nu bästa fotbollsspelare som stod för den. Lika lite som det var en slump att Alfred Nobel uppfann krutet, August Strindberg skrev Röda Rummet, ABBA vann Melodifestivalen eller att Olof Palmes talekonst fick sådant genomslag.

Det Fjärde Målet påminde mig om att vi inte bara följer den här sporten för att vårt lag ska vinna, för att vi vill engagera oss, känna spänning, uppleva stämning, gemenskap och underhållning.

Vi följer också fotbollen för att det djupt inom oss finns en längtan, önskan och förhoppning om att just i kväll händer det där som jag aldrig tidigare sett och aldrig någonsin kan glömma.

Det är en drivkraft till att leva vidare så jag vill tacka för barnkalaset, Zlatan. Det som vi 50 000 på läktaren inte lyckades skapa på över en timme, gjorde du på ett par sekunder med en enda spark.