Så blev AIK historiska genom att ta svensk klubblagsfotbolls första seger i Europa League. 1-0 mot holländska ligatvåan PSV Eindhoven innebär tre poäng och 1,6 miljoner kronor på kontot (minus den knappa miljon polisen av någon outgrundlig anledning tycker att de ska ha).

Jag såg tyvärr inte hela matchen, är ledig ett par dagar med anledning av min farfar Leif Rödskäggs begravning som blev ett vackert och värdigt avsked till en god man och hans gärningar.

Farfars begravningsgudstjänst hölls i Sävedalens kyrka, samma kyrka där jag döptes. Min lille systerson Ludvig, fem månader, höll ut hela akten.

Livet har sin gång, på gott och ont. Ett blir åter stoft, ett nytt ser dagens ljus.

Apropå fäder: om ni har idétorka vad gäller Fars dag-present, se till att farsgubben bli Fotbollsfarsa, det gjorde jag. Hundra spänn, som hittat.

Men AIK var det, ja. Och Helsingborg förstås, som var på väg mot en halvberlinare i Hannover (0-2 till 2-2) innan franske domaren Fredy Fautrel svarade för en rad felbeslut som bör få konsekvenser för hans fortsatta dömande på den här nivån. Bisarrt agerande och liknar inget jag tidigare sett.

…Fautrel tog fyra beslut i en och samma situation och tycktes få alla fel: han dömde straff på en tackling som var utanför straffområdet (jag tyckte att den var på boll dessutom), visade ut Walid Atta fast det var Peter Larsson som stod för glidtacklingen. När Larsson påpekade detta visade Fautrel ut honom också. Helt obegripligt med reservation för att spelarna sa något olämpligt (det hörs inte genom tv-rutan). Att Pär Hansson var ytterst nära att rädda den efterföljande 3-2-straffen gjorde inte HIF:s olycka mindre.

Fredy Fautrel är 41 år, dömer i Ligue 1, har fem Euro League-matcher och totalt 28 internationella uppdrag under karriären. Främsta meriten? Måldomare under EM-semifinalen mellan Tyskland och Italien i somras. Fransmannen dömde Kalmar FF när de förlorade borta mot Debrecen med 2-0 i Champions League-kvalet 2009. Vet inte om Henrik Rydström minns honom?

…som lite perspektiv kan vi nämna Manchester City-Ajax i Champions League i tisdags som fick rubriker världen över. Danske domaren Rasmussen valde att inte blåsa straff när Mario Balotelli drogs omkull i straffområdet i matchens sista sekund. Där har jag förståelse för domarens agerande. Till skillnad från många andra tror jag att både Rasmussen och måldomaren såg situationen men gjorde bedömningen att inte blåsa då Balotelli samtidigt försökte hålla undan Ajax-försvararen med rakt utsträckt arm. Då var Citys bortdömda 3-2-mål en större miss eftersom assisterande domaren aldrig kunde se när Džeko släppte bollen till Kolarov (om han inte har röntgensyn vill säga). Assisterande domaren chansade och vinkade offside, och ni vet jag brukar säga om att chansa – chansa inte.

Det låter förstås som en klen tröst i det här läget men även om domaren snodde en poäng av Helsingborg, kan han inte ta ifrån HIF deras prestation i andra halvlek.

Därför blev båda kvällens matcher ytterligare kvitton på det jag har tjatat om ett bra tag, att svensk klubblagsfotboll utvecklas i rätt riktning även om stegen kan kännas små. Varken Gnaget eller Helsingborg lär överleva Europa League-gruppspelet men trots det stora ekonomiska underläget spelar de jämnt i match efter match med mellanstora elefanter. Ofta när det kommer till ”att lyckas i Europa” handlar diskussionen om att minska antalet lag i allsvenskan, byta till höst/vår-säsong eller liknande förslag som sägs ge snabba och garanterade resultat.

Höstens exempel visar att det går att kombinera en av världens mest spännande 16-lagsligor med hyfsat Europa-spel. Elfsborg vann den varumärkesbyggande guldstriden och allsvenskan står fortfarande stark vad gäller ovisshet: sex olika vinnare på sex år.

…det sägs ju att man måste ha ett par tre lag som vinner allsvenskan år efter år för att lyckas i Europa men jag är inte så säker på det. Elfsborg har kvalificerat sig för Europa-kval sju år i rad, ändå är det AIK och Helsingborg som står för trendbrottet. Det hänger förstås ihop med en förändrad spelarmarknad och ekonomi vilket Den osynlige mannen skriver bra om här.

AIK vann i går och segern är en logisk fortsättning på en lång serie bra prestationer där resultaten inte alltid inneburit tre poäng. Men det är med prestationerna det börjar, det är det avgörande steget. Så länge svenska klubblag spelar jämnt med sina motståndare och har kvalitetsforwards som Mohamed Bangura och Nikola Djurdjic kommer segrarna att ticka in.

…står allsvenska guldstriden 2013 mellan AIK och Helsingborg? Känns så just nu.

På måndag är det dags för Fotbollsgalan och jag sitter inte i juryn och har ingen aning om vad det ska kommas fram till men som jag ser det finns inga övriga kandidater. Zlatan Ibrahimovic vinner sin sjunde guldboll, den sjätte raka, och det går inte ens att diskutera. I fjol slog jag ett slag för Kim Källström som hade bättre landslagsprestationer under 2011 men han är inte nära i år. Inte någon annan heller.

Jiloan Hamad och Pontus Jansson kom med i truppen till invigningslandskampen på Friends Arena mot England. Båda två är topp tio på vår lista över allsvenskans 50-bästa spelare. Övriga topp tio-spelare med svenskt pass är Anders Svensson (2:a), Martin Ericsson (4:a) och Stefan Ishizaki (10:a). Svensson är också uttagen medan förbundskapten Erik Hamrén antagligen tycker att Ericsson och Ishizaki fått sina chanser.