Det var liksom inte läge att fokusera på annat i går kväll, nu har saker börjat lägga sig, då kan vi plocka upp det som hamnade i skuggan av Målet.

Som Alexander Kacaniklic.

Inför matchen förde jag ett resonemang om Erik Hamréns problem att hitta rätt på vänsterkanten och att döma av gårdagens prestation ser det ut som att förbundskaptenen till slut satsat på rätt häst.

Det Kacaniklic, 21, saknar i erfarenhet och rutin tar han igen med mod. Första tanken med boll är alltid att vinna mark, snabbt upp med blicken, steg framåt när det går. Ingen ängslighet eller rädsla. I mina ögon fick han sitt genombrott i går även om han gjort bra inhopp tidigare. Men det krävs oftast lite mer för att leverera från start och det gjorde ”Alex” igår. Det var visserligen ingen tävlingslandskamp men jag inbillar mig att spelarna ändå upplevde det så med en invigning på en ny nationalarena inför 50 000 åskådare.

Utöver Zlatan och Kacaniclic gillade jag Martin Olssons förarbete till 1-0-målet (brytningen, ruschen, inspelet), Andreas Granqvists mittbacksspel (han har lyst starkare än Jonas Olsson i landslaget under hösten) och Anders Svenssons inhopp (så lätt ger inte gubben upp).

Annars var det väl ingen laginsats, direkt. Sverige imponerande inte som kollektiv mot ett reservbetonat och ungt England som egentligen bara fick spelet att fungera sista kvarten i första halvlek.

Ytterligare två insläppta mål efter (frisparks)inlägg där det går att diskutera vem eller vad som ska hängas. Ashley Youngs exakta inlägg till Danny Welbecks 1-1 passerar i just den yta där Sverige kan få problem, mellan Andreas Isaksson och mittbackarna. I förspelet som är en omställning är det centralt mittfält (Rasmus Elm) som inte sätter press på Raheem Sterling som kan sätta bollen ut till höger där Mikael Lustig inte hunnit hem och Sebastian Larsson inte får understöd. Det var helt enkelt ett mål där laget kom fel i moment efter moment och det gör Sverige ganska ofta med sin mer offensiva spelidé.

Vid tvåan kände jag spontant att Isaksson var passiv? Bollen landar trots allt i målgården.

Mathias Ranégie och Pontus Wernbloom utmärkte sig kanske inte på planen men efteråt tog de ansvar som förebilder kring SD-topparnas rasistskandal. Nog så viktigt i tider då stödet till ett främlingsfientligt parti växer likt ogräs.

Mitt i allt detta lyckades TV4:s Patrick Ekwall hamna i något slags centrum, ingen skugga över honom, jag tycker att frågan till Erik Hamrén om Zlatans dominans var relevant och är det någon gång den skulle ställas var det så klart när han gjort fyra mål. Förbundskaptenens ilska kändes obefogad, framför allt efter händelseutvecklingen på Friends Arena och segern. Men han hade kanske råkat sätta citronen i halsen efter Zlatans mål?

…eller som C Mores Jonas Dahlquist twittrade:
”Enligt rapporter anser Erik Hamrén att YouTube är respektlöst som bara innehåller klipp av Zlatans mål istället för av laginsatsen”.

Till sist: tänk att det fanns de som på fullt allvar tyckte att Sverige är ett bättre landslag utan Zlatan. Det är bara ett år sedan.