När Sportbladet nu har väckt den heta frågan om 51-procentsregeln – det vill säga att Riksidrottsförbundet kan släppa grundskyddet för föreningsdemokratin och tillåta privata ägare à la Roman Abramovitj i svensk idrott – dyker det naturligtvis upp en del intressanta spår i dess följd.

Mer överraskande är att Svenska Skridskoförbundet (!) ställer sig främst i motståndarledet.

Deras remissvar slaktar utredningensgruppen där fotbollens Lagrell och ishockeyns Bergqvist varit drivande. Men Skridskoförbundet nöjer sig inte med det utan sågar hela gruppens sammansättning…

…vi talar alltså om ett tiotal personer från olika specialförbund där alla utom Fäktförbundets Lars Liljegren var positiva till att riva upp 51-procentsregeln redan innan utredningen gjordes. Ändå klarar de inte att övertyga Skridskoförbundet om att det finns ett behov att skrota grundskyddet för föreningsdemokratin.

Enligt Skridskoförbundet lyckas utredningen inte ens visa att fotbollen eller ishockeyn skulle få in mer pengar i deras respektive verksamheter, något som rimmar väldigt illa med det allmänt vedertagna (och tröttsamma) ”Vi måste slopa 51-procentsregeln för att spela i Europa”-argumentet…

Ett par sidor ner i remissvaret sammanfattar Skridskoförbundet utredningen med en ordentlig svada…

Oavsett vad man tycker i sakfrågan måste alla hålla med om att Skridskoförbundet sannerligen har slipat skenorna inför RF-stämman i maj.

Skridskoförbundet är nu inte ensamma om att framföra kritik. I Lagrells och Bergqvists utredning går även att hitta följande formulering:

”Utredningens ledamöter står eniga bakom förslagen, med ett undantag. Tommy Wiking, ordförande i Sveriges Amerikanska Fotbollförbund, deltagare i utredningens referensgrupp har en avvikande uppfattning, som återfinns i bilaga 5″.

Mr Wiking har därmed chansen att bli en svensk hjälte för de medlemmar och supportrar som nu kämpar för att bevara grundskyddet för föreningsdemokratin.

Så här sammanfattar han sin avvikande uppfattning:

”På vilket sätt ska alla de pengar som nya investerare kommer att ställa till idrottens förfogande användas annorlunda än tidigare? Vad ska de användas till? Vilka investeringar som kan ge en ökad avkastning i verksamheten skall ske? Inga av de frågorna har besvarats och inte heller har någon företrädare för de som vill ha en förändring kunnat ge en vision av hur framtiden ser ut. Hur ger en ökad tillgång till kapital och ägare som driver idrottsverksamheten i vinstsyfte en ökad internationell konkurrenskraft för svensk idrott? Jag har inte de svaren och ingen annan heller förefaller det som. Och utan de svaren kan inte jag ställa mig bakom en så grundläggande förandring av svensk idrotts kärnvärde”.

Eller som lieutenant Gordon kanske hade uttryckt saken:

He’s not the hero föreningsmedlemmarna deserves, but he’s the one they need right now