Det lag som inte vågar pressa och stöta på motståndaren av rädsla för att sälja sig kommer sällan att vinna boll i bra lägen. Vinner man inte boll i bra lägen tvingas man anfalla mot samlade och organiserade försvar. Då krävs det att de bärande offensiva krafterna åtminstone har en hyfsat bra dag på jobbet för att det ska hända något. Det hade inte Zlatan & Co. i går i kväll.

Där har ni den grundläggande förklaringen till varför Sverige skapade så lite. Och skapar man inte mer än två bra målchanser på en match, då är risken överhängande att man lämnar planen mållös.

Självklart noterade även jag den skrämmande höga felprocenten i passningsspelet från Kim Källström och Rasmus Elm men det var inte där den stora skon klämde.

Den klämde framför allt i presspelet.

Det var tydligt att Sverige gick in i den här matchen med en uttalad inställning att inte bjuda på något i onödan som de fått så mycket kritik för under Erik Hamrén. Risken är förstås att pendeln då slår hela vägen tillbaka, att det blir försiktigt och passivt i stället, att man kommer snett in i det.

Så blev det mot Irland.

Jag diskuterade saken med Rasmus Elm efteråt:

– Vi ville inte att de skulle hitta in bakom vårt mittfält. I vissa moment väljer man då att falla ner en extra meter, sa Rasmus.
Men det är inga bollfantaster ni möter, ni kunde klivit fram och vunnit boll i bra lägen?
– Så är det. Men Robbie Keane försökte hitta den där ytan och han är rätt bra på det. Båda deras forwards var kvicka och rörliga och skapade oreda. Vår backlinje vågade inte kliva fram av rädsla för hotet bakom, vi vågade inte kliva av rädsla för hotet bakom. I andra kändes det bättre, då var det Irland som fick slå undan bollar i panik.
Men vad var sagt från början: var det ni spelare som gjorde fel som sjönk – eller var det taktiken det var fel på?
– Vi ska kunna göra det bättre.

Jag vet inte om jag tror på det sista. Eller jo, självklart kunde Sverige gjort det bättre men det handlar också om att Hamrén försöker få ordning på defensiven. En försiktigare matchplan än tidigare. Och Sverige höll i alla fall nollan, eller hur?

Jag brukar kritisera Hamrén, jag kritisera gärna Sverige när det är befogat, den här gången är jag inte riktigt lika kritisk som många andra verkar vara.

Tvärtom, jag tar hellre ett Sverige som försöker hitta tillbaka till någon form av defensiva grunder än ett Sverige som tror att de kan rulla ut Holland borta.

Vissa ville se ett byte på innermittfältet men nån jävla gång måste ju Hamrén också visa att ”Det är er jag tror på, det är er vi kör på, väx av det förtroendet!” i stället för detta evinnerliga hattandet fram och tillbaka. Därför köper jag att Kim och Rasmus blev kvar på planen i 90 minuter.

Nu gäller det bara att Erik Hamrén fortsätter på den inslagna vägen och släpper allt svammel och dravel om medaljer i mästerskap, alla tomma ord om hur starka vi är tillsammans och bygger vidare bakifrån och på kontinuitet i startelvan.

Offensiv kapacitet finns, även om de bärande spelarna med Zlatan i spetsen tappat formen allihopa på en och samma gång just i går.

För faktum är att rent kvalitetsmässigt var detta en av de sämsta landskamper jag nånsin sett, januariturnéer borträknade.