Med all respekt för övriga 14 lag:
Allsvenskan 2013 började på Borås Arena.
Och som den började.

När Elfsborg och AIK vandrade ut från spelargången möttes de av en fullsatt Borås Arena, två gulsvarta väggar, en inramning och en ljudkuliss som i andra sammanhang hade klassats som ett arbetsmiljöproblem.
Elfsborg-AIK var sist ut av den första omgångens åtta matcher och hälsningen till konkurrenternas tillställningar var tydlig:
– Tack för förfesten, nu öppnar nattklubben.
När Mohamed Bangura byttes in i 78:e minuten vrålade reportern Michael Wagner i mitt öra:
– Det känns som en guldfinal!
– Vad sa du? vrålade jag tillbaka.
På den ljudnivån var det.

Mindre imponerande att AIK-klacken (eller delar av den) inte hade mer finess än att ropa ”Visa pattarna” åt en kvinnlig sjukvårdare som hjälpte Elfsborgs Marcus Rohdén med en skada. Eller det alltid lika tröttsamma ”hora”-skanderandet.

Men det var enstaka plumpar i en i övrigt berusande läktarupplevelse som i kombination med intensiteten och nerven nere på konstgräset skapade exakt den känsla som kollegan Wagner försökte beskriva: det var som att SM-guldet stod på spel direkt.
Och för all del, Elfsborg och AIK är två lag som de flesta har tippat i den absoluta toppen i år.
Vi som inte har gjort det fick en del fundera på.

Elfsborg, som vanligt anförda av Anders Svensson men nu också med en begåvad norrman bredvid honom, markerade revir centralt och sårade AIK med hotande passningar framåt, mot den högra kanten i första halvlek, mot den vänstra i andra.
Det var ofta så det såg ut: om AIK täppte till en yta, hittade Elfsborg fram på en annan.
Att Gnaget ändå var närmast ett ledningsmål innan halvtidsvilan – Kennedy Igboananikes skott i underliggaren – framstod där och då som en tillfällighet. AIK anföll egentligen bara med två man, fler spelare hann inte upp innan Elfsborg vunnit tillbaka bollen.

Men Igboananikes avslut i straffområdet var ingen slump skulle det visa sig. För när AIK väl lyckades ta sig hela vägen fram var Elfsborgs försvarsspel påtagligt passivt och obeslutsamt. Vid Nabil Bahouis 1-0 hade Joackim Jörgensen eller Andreas Klarström enkelt kunnat hålla Henok Goitom felvänd i förstaläget men tvekade vem som skulle gå dit. Vid 2-1 var Elfsborg två-mot-en i straffområdet men Goitom fick avsluta i fred.
– Vi har två mittbackar där Jörgensen tränat mittfältare alla träningar fram till denna veckan och snabbt fick vikariera. Jon Jönsson har bara spelat 45 minuter sedan november, sa Jörgen Lennartsson som ändå påstod sig vara nöjd med försvarsinsatsen.
Det kan man kanske förstå mot nämnda bakgrund, men en samspelad backlinje hade knappast släppt in två mål på AIK:s fåmansattacker.

Utöver osäkerheten i eget straffområde imponerade Elfsborg alldeles oerhört i perioder, speciellt med tanke på att Viktor Claesson, Mohamed Bangura och Niklas Hult började på bänken, David Elm var sjuk och Tom Söderberg skadad.
Två gånger kom de tillbaka från underlägen, båda gångerna genom högklassiga prestationer av James Keene som oväntat la beslag på huvudrollen i matchen. Båda målen möjliggjordes av centrala bollvinster och AIK kommer att må bra av att få tillbaka Celso Borges där.
– Att de får stå så fria och slå bollen gör det svårt för oss där bak, sa Alexander Milosevic om Keenes 2-2-kvittering.

Som ni hör är jag inte lika imponerad av AIK:s prestation men vi ska komma ihåg ett par saker:
Gnaget är trögstartade av naturen, Elfsborg på Borås Arena är allsvenskans svåraste bortamatch, AIK tog en poäng, var nära att ta tre och fick igång Henok Goitoms målskytte direkt. Det är en start som det här laget och deras supporters kommer att växa av, närmast på Friends Arena nu på söndag.
Stackars Syrianska.

Allsvenskan är i gång och första dagen är lätt att sammanfatta:
Alla matcher slutade 3-0.
Två guldutmanare satte ner foten direkt.

De flesta guldtips inför årets säsong har handlat om Elfsborg, Malmö och AIK, något enstaka om Häcken.
Få eller inga har tippat IFK Göteborg och Helsingborg högst upp.
Först ut med en replik på det var Blåvitt.
På Ullevis golfgreen till gräsmatta försökte Häcken såga sig framåt centralt med fjolårets vägvinnande kortpassningskoncept men där var det stängt. Jakob Johansson och Philip Haglund tog bort det mesta, och när de råkade bli överspelade stod Mattias Bjärsmyr och Kjetil Waehler redo att ta nästa duell.
I första halvlek såg det nästan komiskt ut när Häcken spelade bollen rakt in de ytor där Blåvitt hade som mest folk utan att Moestafa El Kabir ens försökte gå i djupled. IFK släppte kanterna, slapp titta över axeln, klev upp i rygg och kunde vända på spelet när de vann bollen.
Då är det väldigt bekvämt att spela fotboll.
Men den tryggheten i ryggen vågade Jakob Johansson prova skott från 30 meter, Sam Larsson slå tunnlar och Philip Haglund storma fram i effektiva djupledslöpningar.
Fjolårets defensiva ängslighet som spred sig hela vägen fram till Tobias Hyséns avslut var borta i samma stund Stefan Johannesson blåste igång allsvenskan 2013. I nästa omgång väntar nykomlingen Brommapojkarna hemma på Gamla Ullevi och kanske har Blåvitt sedan fått den positiva öppning de har jagat utan framgång senaste tre säsongerna.
* * *
Häcken då – är det roliga över nu?
Nej, men det fanns ett tydligt systemfel som tränaren Peter Gerhardsson behöver korrigera. För om inte El Kabir kan erbjuda ett djupledsspel riskerar de att gå in i väggen mot fler motståndare, då finns det helt enkelt inga bra, centrala ytor att trilla boll på.
Ett större problem är Häckens målvaktssituation.
En kedja är aldrig starkare än den svagaste länken och i Häcken handlar det om målvakten Christoffer Källqvist som är en säkerhetsrisk. I går bjöd han på Göteborgs tidiga 1-0-mål och det var inte Källqvists första tabbe i matchen.
Om Häcken ska ta nästa steg – det vill säga vinna guld – är det en förutsättning att de lärt av fjolårets misstag. Av premiären att döma har de inte gjort det.
* * *
I stället var det IFK Göteborg som satte ner foten och visade att de kan bli att räkna med i år, precis som Helsingborg gjorde på Olympia. Nye tränaren Roar Hansen har pratat om ett mer passningsorienterat HIF och spelarna har sannerligen lyssnat noga under försäsongen – tolv passningar inom laget föregick David Accams vackra 2-0-mål.
Att det stod 3-0 efter 45 minuter förklaras enklast av det ett rörligt HIF mot ett oorganiserat Djurgården där tio spelare är nya jämfört med premiären mot Elfsborg 2012, endast Peter Nymann är kvar.
Med 3-0 i ryggen kunde Helsingborg ägna andra halvlek åt att träna försvarsspel och även om Erton Fejzullahu skapade ett par halvchanser var segern aldrig i närheten av hotad.
HIF kan titta framåt mot en säsong som har förutsättningar bli bättre än många trodde på förhand, Djurgården behöver titta närmre på om de verkligen har en tillräckligt bra backlinje för att vara så offensivt balanserade.
* * *
I Södertälje visade Kalmar skillnaden mellan ett mittenlag och bottenlag när de tryckte tillbaka Syrianska med 3-0 på bortaplan. Viktigt för KFF var att anfallarna Jonathan McDonald och Måns Söderqvist gjorde mål eftersom laget saknar en pålitlig målskytt, i alla fall på papperet.