Det finns förstås andra som analyserar Sir Alex Fergusons gärning bättre. Då jag i första hand jobbar med svensk fotboll har jag inte följt honom så noggrant som krävs. Det enda jag bidragit med under mina tretton år som journalist är det här dokumentet till hans 60-årsdag: Dr Alex & Mr Ferguson.

Det skrevs på en tid då Sportbladet – som i dag fyller tonåring – var relativt nyfödd och dylika dokument något nytt inom sportjournalistiken. I dag är dokumentskrivandet förfinat och på en helt annan nivå tack vare Erik Niva som började några år senare…

 

 

 

 

 

 

Nåväl, jag minns att jag avslutade min text med ett citat som sammanfattar det mesta:

”– Ögonblicket då du vinner är tillfälligt – sedan går jobbet vidare som vanligt igen, menar Alex Ferguson som skyller sin iver att ständigt rusa vidare efter nya mål på sina föräldrar.

– I den bemärkelsen är jag en spegelbild av mina föräldrar. Min bror däremot, han är helt normal. En lugn och välartad pojk.

Så har brorsan inte vunnit 23 liga- och cuptitlar heller.

Och än är det inte över för Alex Ferguson.

Han är ju inte mer än 60″.

Elva och ett halvt år senare – plus ytterligare en bunt tunga titlar – tog det slut. Sir Alex, 71, går i pension efter säsongen. Och frågan är förstås: vem tar över?

Det spekuleras i mängder av namn, jag kommer spontant att tänka på Champions League-mötet i våras mellan United och Real Madrid. Minns ni hur ödmjuk José Mourinho var under matchen (utvisningen på Nani) och efteråt:
– Vi spelade inte bra, vi förtjänade inte att vinna. Jag pratar inte om beslutet, jag är inte säker på vad som hände där. Det bästa laget förlorade, sa Mourinho.

Kan vi verkligen vara säkra på att portugisen ska till Chelsea? I så fall ramlar pusselbitarna på plats ganska bra här.

Det som talar emot är att Mourinho inte alls är samma sorts långsiktiga klubbyggare. Men det kanske är dags att bli?

Annars tycks David Moyes vara favoriten i racet. Inte lika spektakulärt men ett logiskt val.