Man kan förstås tycka vad man vill om att svensk fotboll har ett regelverk som bestraffar föreningar ekonomiskt för vad deras supportrar gör när Svenska Fotbollförbundet själva inte klarar att upprätthålla säkerheten.
Det är en debatt som knappast kommer att tystna, tvärtom.
Med det sagt blev det förhållandevis låga böter till IFK Göteborg och Djurgården efter cupskandalen på Friends. 
Disciplinnämnden lägger i stället det största ansvaret på SvFF.

Vid det här laget borde alla fotbollssupportrar rimligen vara fullt medvetna om att bengalbränning och planstormning innebär böter. Det rörde sig heller inte om en liten klick, om än en minoritet av den totala publiken.
Uppskattningsvis 1500 Blåvitt-fans sprang in på Friends Arena, många tilläts att ta sig hela vägen fram till motståndarsupportrarna på andra sidan planen. Denna huvudlösa provokation kunde urartat i något långt mycket värre.
Där har vi grundproblemet i den här historien.

Planinvasionen kostar IFK Göteborg 80 000 kronor. Pyroteknikanvändningen, omfattande i båda läger, kostar 70 000 kronor för respektive förening. Och den kriminelle IFK Göteborg-ligistens beslut att kasta en brinnande bengal på åskådare på Djurgårdsläktaren bedöms som allra allvarligast, det kostar Göteborg 100 000 kronor.
Enligt regelverket är det här inga konstigheter, som det är utformat har föreningarna ansvaret för supportrarna även när Svenska Fotbollförbundet står som arrangör.
250 000 kronor i böter för Blåvitt, 70 000 kronor för Djurgården.

Men Disciplinnämnden konstaterar samtidigt att SvFF har brustit i säkerhetsarbetet. Eftersom förbundet inte kan bötfälla sig själva minskas i stället IFK Göteborgs och Djurgårdens bötesbelopp med den summa som SvFFs arrangemangsbrister skulle ha kostat (150 000 kronor).
Vi landar därmed på totalt 130 000 kronor till IFK Göteborg och totalt 40 000 kronor till Djurgården.

Exakt hur Disciplinnämnden räknar framgår inte av domen, det anges inte heller var i regelverket det finns stöd för denna tillämpning. Det tycks helt enkelt ha gjorts en bedömning som anses rimlig i det enskilda fallet.

Det kommer säkert att tyckas på sina håll att klubbarna har kommit ”billigt undan” och dras paralleller till tidigare fall men som jag läser domen beror alltså de lägre slutsummorna på att SvFF har brustit som arrangör.
Utan att hylla Disciplinnämnden för mycket kan vi väl kalla det för en ganska kreativ kompromiss med rådande regelverk (om resonemanget skulle hålla vid en eventuell överklagan till Besvärsnämnden är jag dock inte helt säker på). Att reglerna ses över i samband med höstens representantskapsmöte borde vid det här laget ses som en självklarhet av alla i ”fotbollsfamiljen”.

Att SvFF inte straffas ekonomiskt bottnar i att det inte är tillåtet enligt Riksidrottsförbundets regler då enbart föreningar och enskilda personer kan straffas.

Vad gäller den stol som kastades från Djurgårdsläktaren i huvudet på en ordningsvakt berörs den överhuvudtaget inte i domen, oklart varför. Men i den specifika situationen, precis som vad gäller ”Bengalkastaren”, är förstås det allra viktigaste att dessa individer kan identifieras och åtalas, straffas och stängas av från arenorna. Att bötfälla klubbarna har testats ett tag utan större framgång.