Halva allsvenskan är spelad, halva allsvenskan är med i guldstriden.
Vad betyder det konkret?
Att det blir lättare att vinna hela skiten.

I söndags bjöd AIK och Häcken på mängder av kvalitet på Friends Arena – i går tog jag bilen 50 mil söderut och fick se en högklassig fotbollsmatch mellan IFK Göteborg och Helsingborg.
Allsvenskan levererar just nu.

Första halvlek på Olympia kan mycket väl ha varit Blåvitts bästa i år.
Med Pontus Farnerud till vänster på mittfältet i en fri roll där han flyter inåt i planen når Göteborg en helt ny dimension i spelet. Så många fungerande passningskombinationer offensivt som Blåvitt hade i går har de inte haft på hela säsongen. Själva vetskapen att Farnerud finns där nånstans tycks göra Robin Söder, Tobias Hysén och Sam Larsson tryggare och modigare.

1-0-målet i slutet av första halvlek var ett skolexempel på klokt beslutsfattande: ett lugnt tillbakaspel av Söder, Farnerud tog diagonallöpning åt höger, Söder vände i väg åt vänster, Hysén hade två bra alternativ och valde det bästa med exakt precision. Söders frilägesavslut var resultatet av ett stort självförtroende.

I början av andra halvlek var Göteborg ytterst nära 2-0: Farnerud samlade upp en boll utanför HIF:s straffområde men i stället för att lyfta in den på måfå skapade han utrymme för en blindpass till vänster där Hysén kom med fart. Ett perfekt inlägg till Söder men Pär Hanssons reflexräddning med händerna var en av årets svettigaste (han fick den inte bara rakt på sig utan reagerade också). Returen gick till Farnerud som sköt över. Om inte Mattias Lindström precis hade svarat för årets miss i allsvenskan skulle Farneruds bom fått de rubrikerna.
– Känslan då var att elva mot elva hade vi vunnit matchen. Vi hade kontroll, analyserade Philip Haglund efteråt.

En orsak till Blåvitts kontroll var just Haglunds aggressiva spel som hela tiden låg på gränsen. Haglunds uttalade uppgift var att skava så mycket som möjligt på HIF:s skickliga innermittält. Det första kortet fick han för upprepade förseelser, det andra för en våldsam satsning bakifrån. Även om Haglund tog bollen så tog han David Accam också. Det var en onödig duell på offensiv planhalva mot en felvänd spelare men det var just med det hårda spelet som IFK hade kopplat greppet om matchen. Då får man också räkna med att dra på sig en del kort.

Elva mot tio svängde matchbilden totalt.
Genom att vända spelet från kant till kant och överlappa med både ytterbackar och innermittfältare skapade Helsingborg mängder av inläggslägen. Vid ett av dem satt Hjalmar Jonsson fast i gräset och Robin Simovic la benet runt honom och tryckte in kvitteringen, snyggt framnickad av planens klokaste forward Alvaro Santos.

Om HIF hade trummat vidare på samma sätt hade vi förmodligen fått en upprepning av när AIK vände 0-1 till 2-1 mot Helsingborg på Olympia med en man mer på planen. I stället blev HIF omständliga, samtidigt som Göteborg föll ner i något som förde tankarna till Gefles fembackslinje med Tobias Hysén och Hannes Stiller som alternerande vänsterbackar.

1-1 är ett resultat som IFK Göteborg ska vara mest nöjda med samtidigt som IFK Göteborg var det bättre laget så länge det var elva mot elva.

Sju lag ryms nu inom fem poäng (HIF har en match mindre spelad) och tränaren Roar Hansen sa efteråt att ”det börjar likna superettan”.

Det är bara att gratulera alla fotbollsfans från Malmö i söder till Solna i norr, via Kalmar i Öster och Göteborg i väster: Förbered er på en riktig rysarhöst.
Sedan 16-lagsserien infördes har det i snitt krävts över 60 poäng för att vinna allsvenskan men i år kan det räcka med betydligt färre om serien fortsätter att vara lika jämn. Kanske så få som 55.
Eller om man så vill: Lättare att vinna eftersom du har råd att förlora mer.

Hur det går? Tja, bara en idiot försöker sig på ett tips just nu. Men AIK:s läge är helt plötsligt väldigt intressant. Truppen är numera lagom bred, det finns utrymme för ett par nyförvärv och Gnaget har inget Europaspel att tänka på.