Jag har så klart ett skevt perspektiv här. Jag är en sportjournalist som har rest land och rike runt och sett världsstjärnor spela fotboll. Jag får till och med betalt för att prata med dem efteråt.

Jag förstår att kidsen tycker det är en once in a lifetime att se Zlatan, Thiago Silva, Wayne Rooney och Christiano Ronaldo live-live. Vem är jag att ta ifrån någon den upplevelsen och den glädjen?

Jag tycker också att det är bra att jippona drar in pengar till svenska klubblag, även om summorna är förhållandevis små, tyvärr är det storklubbarnas marknad.

Och för det tredje: Dessa världsklubbar är slutna företag som tränar, lever och verkar innanför höga murar, det finns något positivt i att de närmar sig fansen då toppfotboll är en globaliserad industri.

Med det sagt har jag lite svårt för matcherna som nu avlöser varandra i sommar. I kväll såg vi Hammarby-Paris SG på Tele2 Arena. Här i Göteborg, där jag befinner mig, kan du inte kliva in i en busskur utan att mötas av en affisch om SUPERMATCHEN mellan PSG och Real Madrid på lördag. Och i nästa vecka AIK-Manchester United på Friends – någon som har missat det?

Varför görs inte liknande marknadssatsningar på att sälja den svenska klubblagsfotbollen på herr- och damsidan? Där matcherna faktiskt betyder något ”på riktigt”.

Och nej, jag kastar inte sten i glashus här, Sportbladet lägger mycket mer resurser på allsvenskan än på de här turnérande barnkalasen. Möjligen inte på damallsvenskan men det är en journalistisk bedömning utifrån det svala intresset kring serien. Kanske förändras det efter EM-succén även om jag tvivlar – majoriteten av de ”fans” som nu bänkar sig på arenor, pubar, fanzones och framför tv-apparater lär knappast ens notera seriefinalen mellan Tyresö och LdB Malmö på Tyresövallen 10 augusti. Hur som helst är det inte mediernas ansvar att lyfta en idrott framför andra – det ansvaret vilar på respektive idrott. För de som lyckas kommer en ökad mediebevakning som ett brev på posten.

I somras var jag utsänd för att bevaka Barcelona-Manchester United på Ullevi i Göteborg. Det resulterade i en rätt trumpen krönika som avslutades så här:

”Noll mål och 16 (!) byten senare – Tito Vilanova gjorde elva, sir Alex fem – var det dags för straffsparkar, bäst av tre. Xavi och Piqué i mål, Nani och EM-sumparen Ashley Young bommade – segern till Barcelona och vi förberedde oss på det där fyrverkeriet.
I stället blev det pinsamt på riktigt.
Arrangören ställde fram ett podium, Sven-Göran ”Svennis” Eriksson utsåg Iniesta och Scholes till ’möcket, möcket bäst på plan’, Henke Larsson och Lennart Johansson överräckte en pokal till Xavi & Co. som fick rada upp sig under konfettisprut och ’We are the champions’ dånandes ur högtalarna.
Efter att Barçaspelarna lämnat podiet snabbt som Usain Bolt kom fyrverkeriet som en befrielse.
Det här har folk betalat mellan 400–700 kronor för, i vissa fall ännu mer, de kan inte vara nöjda?! tänkte jag och tog med mig blocket ut på stan. Men jodå, gammal som ung, kvinnor och män, Barçafans och Unitedfans, alla sken de ikapp med Ullevis strålkastare.
– Det var inte samma drag som på 90-talet när Blåvitt spöade toppklubbarna. Men du fick se en och annan tvåfotare som du aldrig får se igen, sa Christer från Ale.
– Framför allt var det här en upplevelse för de små, sa pappa Martin från Halmstad och ­klappade sonen Ludwig, 7, på ­huvudet.
Det förstås. Men en träningsmatch är en träningsmatch, även om du döper den till något annat. Jag ger Barcelona–Manchester United + av fem.
Men det regnade i alla fall inte, trots att korvtanten på Drottningtorget hade larmat om oväder”.

Kanske är det så vi måste se det, att det förstärker fotbollsintresset hos våra unga. Men jag står ändå fast vid den provokativa rubriken, att kvällens publiksiffra värmde mitt fotbollshjärta. Det kom ”bara” 23 427 till Tele2 Arena för att se Hammarby-PSG trots att biljetterna såldes desperat för elva spänn mot slutet. Ändå såg betydligt fler i lördags, 29 175 personer, Hammarby möta Örgryte i superettan.

Det hade känts så oändligt mycket tråkigare om det varit tvärtom.