Helsingborg kom till Örjans Vall med så många frågor runt laget att det dröjde en halvlek och krävdes en hårtork innan de kom på varför de egentligen var där:
För att ta tre poäng.
För att placera sig främst i guldracet.

När tränaren Roar Hansen – plötsligt återuppstånden från helvetesfebern – hade avslutat presskonferensen efter hängmatchen mot Halmstad (1-0) slog det mig att han inte fick en enda fråga om tabellen. Så jag bad honom berätta hur det känns att vara serieledare nu när alla lag har spelat lika många matcher (förutom AIK och Häcken som har en mer).
– Det har vi varit förr, sa Hansen och ryckte på axlarna.
Ingen stor sak i HIF-lägret, alltså, även om Hansen snabbt tillade:
– Men det är så klart bättre att ligga där än att ligga femma. Jag tror att det kommer att stå mellan det här gänget som ligger där uppe nu.

Så är det förstås och faktum är att Helsingborg, 16 omgångar in på årets allsvenska, har annat att fundera på än den extremjämna tabellen. Till exempel om Walid Atta är spelaren som ska ersätta skadade May Mahlangu bredvid Ardian Gashi den här guldstridshösten?
– Jag har inte bestämt mig om det, sa Roar Hansen.
Alternativet är att byta plats på Atta och mittbacken Loret Sadiku (som gjorde en provocerande nonchalant insats i går) vilket ger HIF ett kreativare mittfält med spelare på naturliga positioner. Jag tycker att Atta var bättre mot HBK än han var mot Öster i förra veckan men förstår om Hansen famlar lite kring hur han ska knäcka den potentiella guldnöten.

Apropå nötter:
– Jag tycker att vi spelade som en påse nötter i första halvlek, suckade HIF-tränaren.
Första 45 minuterna på Örjans Vall gick HIF rakt i Halmstads skickligt gillrade fälla. HBK stod högt, var kompakta och gjorde det trångt. Men i stället för att utnyttja planens bredd och längd försökte Helsingborg hitta in centralt på mötande spelare.
Som någon uttryckte det: Robin Simovic och nye islänningen Arnor Smarason kunde ha delat skor, så ofta befann de sig på samma yta.
Dessbättre för HIF:s skull saknade Halmstad kreativitet och kvalitet för att utnyttja omställningslägena som uppstod. I det offensiva spelet tycks laget inte synka med anfallsparet Boman/Baldvinsson och Helsingborgs backlinje kunde reda ut situationerna.

Chansfattigt och tillknäppt löd domen om första halvlek från läktaren – i Helsingborgs omklädningsrum ljöd Ardian Gashis svordomar.
Den hetlevrade mittfältaren gav lagkamraterna en ordentlig hårtork innan han klev ut på planen och vobblade in ett distansskott från 30 meter. Det såg billigt ut men den som tittade noga noterade hur HBK-keepern Stojan Lukic var skymd och precis när Gashi sköt tog han ett par snabba steg åt höger medan bollen vred sig in via hans vänstra stolpe.

Målet var inte det enda Helsingborg gjorde bättre i andra halvlek: Högerkanten kom med i spelet oftare, Halmstad sträcktes ut bättre och Smarason kunde kliva ur Simovics 47:or.
Men den nyligen värvade islänningen är också ett litet frågetecken. I går var han ivrig och överambitiös , hotade sällan eller aldrig och det har i alla fall inte klickat direkt med Simovic. Är han ett bättre alternativ än Alvaro Santos som har imponerat i de två senaste matcherna från start och svarade för ett begåvat inhopp på Örjans Vall?
Det får framtiden utvisa, närmast mot IFK Göteborg på söndag då jag förutsätter att Samrason får en ny chans att visa vad han kan.
Lyckas han inte lär Ardian Gashi tala om det för honom.