Det blev, precis som det alltid blir mellan Syrianska och AIK, ett drama till slut.
Det är ändå ingenting i jämförelse med den allsvenska tabellen:
1. Malmö FF. 2. AIK. 3. IFK Göteborg.
Får en enkel fotbollsjournalist lov att drömma om en guldstrid mellan de största städernas största lag?

Senast allsvenskan var en storstadskamp var 2002. Då vann Djurgården komfortabelt före MFF och Öis. Ett trekejsarslag mellan Malmö, AIK och IFK Göteborg har däremot inte hänt i modern tid.
Tanken svindlar.
Minns bara 2009 när Gnaget och Blåvitt följdes hela vägen till en ren guldfinal i Göteborg. Krydda minnesbilden med Malmö FF, krydda den med en hjärnornas kamp mellan tränarna Rikard Norling, Andreas Alm och Mikael Stahre, mellan kulturbärare som Mattias Bjärsmyr, Per Karlsson och Pontus Jansson, profiler som Jiloan Hamad, Martin Mutumba och Tobias Hysén, på arenor som Gamla Ullevi, Friends och Swedbank.
Den som knappar in 343 på text tv:n ser att det är där vi står just nu.
Var står vi klockan nio i kväll?

Då har Helsingborg med stor sannolikhet tagit över andraplatsen med en match mindre spelad men det gör inte dramat mindre spektakulärt – tvärtom.
Bara en sådan sak som att AIK och Helsingborg möts i sista omgången, de två lag som under fjolårshösten gjorde nyttiga erfarenheter i Europa League men inte har något kvalspel att spilla energi på i år.
Hur vi än vänder och vrider på det ser vi ut att få en allsvensk höst det kommer att talas om i generationer framöver.

Det fanns en hel del att prata om efter Syrianska-AIK 1-2 på Södertälje Fotbollsarena också.
Kenny Stamatopoulos avgörande räddningar, Kennedy Igboananikes två klassmål och Alexander Milosevic röda kort (korrekt dömt av Martin Hansson enligt mig) är de tydligaste punkterna i en kurva som formade en intensiv och underhållande fotbollsmatch.
Dessutom välspelad, framför allt från tabelljumbons sida som i första halvlek uppträdde till synes helt opåverkade av veckans turbulens kring tränaren Özcan Melkemichel.
Med en droppande Dinko Felic och en flytande Sharbel Touma hittade Syrianska lösningar i svåra situationer på små ytor och kom till bra avslut i och strax utanför AIK:s straffområde. Om laget inte lidit av akut forwardsbrist efter Osman Sows provspelsflykt till Blackpool hade det kunnat se annorlunda ut i målprotokollet.

AIK:s bästa vän den här kvällen – utöver Sows kontraktsbrott och ett respektingivande bortafölje – var tålamodet. Trots att Syrianska dominerade i perioder stressade AIK egentligen aldrig upp sig, de undvek tokiga beslut och grova misstag, i stället litade de på att kvaliteten längst fram skulle omsättas i tillräckligt många chanser och mål mot Syrianskas ihåliga backlinje. En sådan trygghet är en viktig tillgång för att undvika poängförluster när spelet inte stämmer till hundra procent.
– Ändå är Henok inte på papperet i dag, han har en assist, det är riktigt bra, men vad gäller avslut är han inte med, så vi har mer potential, som tränaren Andreas Alm uttryckte det efteråt.

AIK var ett lag i våras, de har varit ett annat under sommaren. Det laget har tagit 13 av 15 möjliga poäng efter uppehållet, släppt in två mål på fem matcher och ändå har en viktig del av ryggraden saknats senaste veckorna då Celso Borges är på landslagsuppdrag med Costa Rica.
Kan AIK vara samma lag under hösten har de dragit sitt strå till stacken för att dagens fotbollsfans ska få uppleva den där unika och historiska guldstriden under hösten 2013.