Özcan Melkemichel säger att han avgår.
Men kastar mannen som brutit handleden mot en massagebänk verkligen in handduken så lätt?
Det är svårt att vara hundra procent säker på det.

Direkt efter förlusten mot Halmstad ska Özcan ha informerat spelarna.
Sedan delgav han medierna sitt beslut på den efterföljande presskonferensen:
– Det finns ett oerhört tryck på att vi ska klara av det här och ingen har förståelse, varken publik eller någon annan, sa Melkemichel.
Det vore förstås tråkigt för alla som följer allsvenskan om det bli så. Vi talar om en tydlig profil och sådana behöver den här serien.
För Syrianska riskerar det att bli en långt mycket större förlust.
Det råder ingen tvekan om att Özcan har gjort avgörande insatser i en förening som mot alla odds är inne på tredje, raka allsvenska säsongen trots knappa resurser och en tunn trupp som står och faller med ett antal spetsspelare. Syrianska har överhuvudtaget ingen bredd och är därmed oerhört skadekänsliga.

Med tanke på att Özcan – sedan han slutade som spelare i Syrianska 1992 – har varit styrelseledamot, ordförande, sportchef och tränare (sedan 2005) skulle han givetvis lämna ett tomrum efter sig som är svårt att uppskatta sig hur stort det blir.
Kanske behövs en ny röst i omklädningsrummet även om jag inbillar mig att Özcans är tillräckligt hög.
Kanske behövs ett annat fotbollsöga men jag har svårt att se något realistiskt alternativ som kortsiktigt skulle få ut mer av det befintliga spelarmaterialet.

Sportchefen Jan Grigo säger att föreningen ska försöka övertala Özcan att stanna då beskedet kom som en total överraskning för alla. Om det är ett spontant impulsbeslut – Özcan kan ju vara ganska uppeldad efter förluster – är utsikterna faktiskt goda att Melkemichel ändrar sig. Vi har lärt känna honom som en man med kort stubin: Den före detta boxaren bröt exempelvis handleden mot en massagebänk i ett vredesutbrott i omklädningsrummet i fjol efter en dålig prestation av laget.

Vi talar också om en tränare vars porträttbild täcker hela det förtryckta matchprogrammets förstasida framför stjärnor som Sharbel Touma och Lolo Chanko. 

Av Özcans motivering att döma verkar han mest vilja be om förståelse för vilka förutsättningar föreningen lever under, snarare än att han har tappat omklädningsrummet eller kört fast med sina idéer.
Syrianskas tabelläge må vara dystert, och är det någon gång man ska byta tränare är det just nu, efter endast nio poäng på en halv säsong men fortfarande bara tre-fyra poäng upp till fast mark och gott om matcher kvar.
Frågan är bara om just Syrianska tjänar på att göra det?
Ett annat alternativ är att föreningen och deras fans i stället sluter upp enade bakom Özcan Melkemichel i det pressade läget.