…förutom att hon är en varm, öppen, ärlig och fotbollskunnig människa som välförtjänt tycks ha gått rakt i den svenska folksjälen?

Fotboll handlar om resultat, och det är Pia Sundhages resultat som förbundskapten som i första hand ska granskas och analyseras.

Eller visst, vi kan enbart betrakta EM och damlandslaget ur ett politiskt perspektiv, att damfotbollen har vuxit som idrott och att landslaget fått den medieexponering, kärlek och respekt de förtjänar. Det är viktiga bitar men det har denna gång inte haft så mycket med resultat och prestation att göra, som är det vi normalt dissekerar när det kommer till idrott.

Jag vet inte om någon minns det nu men några dagar innan premiären avgick plötsligt en man vi kan kalla Birger. Denna Birger var då och är nu – åtminstone för mig – ett blankt ark. Jag vet inget om honom, jag hade aldrig hört talas om honom tidigare.

Birger var den assisterande tränaren som hade ansvar för försvarsspelet. Varför han lämnade framkom aldrig exakt men det tycks ha varit en kombination av missnöje från spelarna och att han inte var helt överens med Pia Sundhage om defensiven (som ju var hans område).

Det svenska försvarsspelet haltade mot Danmark, testades aldrig av vare sig Finland, Italien eller Island, och rämnade åter mot Tyskland.

Hur mycket handlade det om att Pia Sundhage – och landslagsledningen – gjorde en dålig rekrytering inför EM i denne Birger?

Om Pia & Co. inför den viktigaste turneringen i svensk damfotbollshistoria kunde gå bort sig helt i en nyckelrekrytering, hur mycket har det då slarvats med övriga förberedelser?

Ursäkta att jag ställer frågor snarare än ger svar men jag har inte bevakat mästerskapet som journalist, jag har bara följt det som en vanlig glad och förväntansfull landslagssupporter.

Åter till huvudfrågan: Vad gjorde Pia sportsligt med landslaget som motiverar de hyllningar hon nu mottar?

* Hon fick spelarna att prestera i andramatchen mot Finland när pressen vilade tung på dem. Det knöt sig aldrig, hon tog ut rätt startelva.

* Hon gjorde Sverige till ett bra lag på fasta situationer.

Mer?

Jag vet inte riktigt. Egentligen fick hon ju bara Sverige att göra det man kunde förvänta sig av dem mot Italien (som vilade sex ordinarie spelare) och mot Island (som man kan fråga sig hur de egentligen nådde kvartsfinalen).

Då är frågan ”Vad lyckades hon inte med?” mer intressant att ställa:

* Pia fick inte spelarna att kliva ut avslappnade till premiären vilket är en av ledarskapets huvuduppgifter i det läget: Att balansera anspänningsnivån. Det är inte lätt men det ska inte vara lätt att vara förbundskapten heller.

* Pia tog inte ut rätt straffskytt (Lotta Schelin missade ju) och hon var uppenbarligen inte en tillräcklig auktoritet för att alla spelare skulle respektera den förutbestämda straffordningen (Kosovare Asllani).

* Pia tog inte ut rätt startelva i premiären, åtminstone sett till att hon underkände den på flera positioner redan till matchen efter.

* Pia gjorde inte rätt byten när Sverige var i underläge mot Tyskland, jag tycker i alla fall inte att bytena fick någon effekt.

* Till sist: Pia fick aldrig spelarna att prestera på en sådan nivå att de överträffade sig själva och nådde den där finalen. Betyget för Sveriges sportsliga prestation blir godkänt, inte mer.

Jag är inte dummare än att jag vet att förbundskaptenens betydelse är av mindre betydelse. Man brukar tala om 10-20 procent är vad en coach/ett team kan bidra med till prestationen, sedan står spelarna för 80-90 procent. Men om en förbundskapten nu mottar enorma hyllningar, då måste man fundera på varför? Gjorde Pia Sundhage verkligen något rent sportsligt som motiverar hyllningarna? Hade vi sett sämre resultat med Thomas Dennerby – eller hade Sverige varit i final då? Får man ens formulera den tanken i dag?

Pia Sundhage hade visserligen inte så lång tid på sig, däremot hade hon väldigt mycket tid med spelarna under vårvintern, mer än någon annan förbundskapten hade med respektive lag. Hon är en spännande ledare som har gjort fantastiska resultat och är en svensk idrottsikon, en viktig röst, en hjältinna. Att hon är rätt person på posten är jag fortfarande övertygad om men tvärtemot majoriteten av de svenska fotbollsfansen känner jag mig i dag mindre säker på Pia Sundhage som förbundskapten än vad jag gjorde innan EM började (å andra sidan höll/håller jag henne väldigt högt).

Till hösten börjar ett VM-kval då jag hoppas att hon visar att jag kände helt fel den där kvällen Sverige gjorde det man kunde förvänta sig av dem – inget mer.