Superveckan blev sörjarveckan för både AIK och Helsingborg.
Den som trodde att Blåvitt skulle kliva på förlorartåget fick tänka om redan efter en halvtimme mot Gefle.
Fem omgångar från slutet är guldstriden definitivt en stadskamp mellan Göteborg och Malmö.

Varje gång IFK Göteborg vinner en fotbollsmatch vandrar laget ner till klacken för att sätta sig på rumpan i en lång rad. Efter någon sekunds tystnad börjar supportrarna skråla ”Pippi Långstrump”-melodin för full hals varpå spelarna studsar upp och dansar med.

Andra lag har liknande firanden – det här är Blåvitts.

Efter segern mot Gefle kom spelarna knappt upp på fötter, och något tryck i dansstegen var det inte tal om.

Fullt förståeligt med tanke på omständigheterna.

IFK ska spela tre matcher den här veckan, tre matcher inom loppet av sex dagar.

Det sliter på kroppar och hjärnor.

Den mentalt svåraste matchen klarades av i går.

Mot AIK kommer saker som inställning och attityd av sig självt, det tvingas fram av publikinramningen och rivaliteten.

Efter den positiva urladdningen i måndags kväll var tränaren Mikael Stahres stora uppgift inför mötet med Gefle få spelarna att tända till igen. Redan i omklädningsrummet efter AIK-segern satte Stahre fokus på att ”Pelle Olssons armé” närmade sig stadsgränsen.

Om strategin lyckades?
Tja, det stod 3-0 efter 29 minuter.
Den första halvtimmen kan närmast liknas vid en explosion.

Eller, om vi ska fortsätta med krigsreferenserna: Jag inbillar mig att det påminde om när romarna jämnade Karthago med marken år 146 f.Kr. Byggnader revs, fåror plöjdes och salt ströddes för att ingen gröda någonsin skulle kunna gro igen.

I alla fall.

Efteråt frågade jag mittfältaren Philip Haglund om de hade laddat upp på något speciellt sätt?
Och jodå:
– Vi pushade varandra hur mycket som helst i omklädningsrummet och på uppvärmningen.
Gör man inte alltid det?
– Jo, men nu skrek vi åt varandra. Vi drog verkligen igång det. Vi ville känna allvaret, nu är vi med i en strid man inte får uppleva så många gånger under sin karriär, sa Haglund.

”Titta inte på tabellen”, är en vanligt förekommande fotbollsklyscha.
”Titta på tabellen”, menar Mikael Stahre:
– Det handlar om att hämta energi från tabelläget. Vi spelar ju om ett SM-guld, som han uttryckte det efter presskonferensen i går.

Fotboll är förstås mycket mer än vilja, inställning och det mentala. Den som har studerat IFK Göteborgs senaste matcher har kunnat notera följande:

* Av sju mål har fyra kommit efter inkast, långa som korta (1-0 och 2-0 i går, 2-0 mot AIK och det sena avgörandet i Halmstad som hade upprinnelsen i ett inkast till vänster).

* När allsvenskans målfarligaste anfallsspar tryckte bak Gefles backlinje blev det öppet för mittfältarna att avsluta på volley.

* Sam Larsson gjorde mål som inhoppare mot Halmstad, fixade en straff som inhoppare mot AIK samt var Göteborgs bäste under inledningshalvtimmen i går där han även sköt det vackra 3-0-målet efter one touch-upprullningen till höger.

* IFK Göteborgs bästa passningsspelare, Pontus Farnerud, vågade vilas till den rent kvalitetsmässigt svårare motståndaren Kalmar på söndag.

Men, allt detta till trots: Känslan i det blåvita lägret i går kväll var mer lättnad än glädje.

Det berodde förstås på att den sista timmen på Gamla Ullevi var jämn, rent av ett visst övertag för Gefle.

Blåvitt tog större risker tidigt på offensiv planhalva och tappade boll. Forwards fuskade i försvarsarbetet. Jakob Johansson och Haglund var plötsligt tvåa in i duellerna. Laget hamnade allt som oftast på ”fel sida bollen”.

När sådana ytor uppstår är Gefle ett farligt lag. Jakob Orlov och Simon Lundevall sköt i stolpen, Jonas Lantto spelade fram Orlov till reduceringen och plötsligt var det IFK Göteborg som tackade domaren Tobias Mattsson att han blåste för halvtid.

En remarkabel scenförändring och en påminnelse för de guldjagande Göteborgsspelarna att ta skitjobbet även då man leder med 3-0.

Andra halvlek svängde fram och tillbaka, allt avgjordes i 63:e minuten när Mikael Dahlberg fick öppet skottläge från straffpunkten och sköt mot hörnet John Alvbåge precis hade lämnat:
– Man brukar känna på träffen när bollen ska gå in. Den här gången kändes det så, sa Dahlberg.

Det trodde vi på läktaren också – men Alvbåge hann ner med högerarmen. Därifrån mattades Gefle allt mer och Göteborg kunde spara krafter inför söndagen.

Utan avstängde Kjetil Waehler men gissningsvis med Pontus Farnerud i startelvan då bollskicklighet kan bli en avgörande faktor mot ett Kalmar som släppt in minst antal mål i allsvenskan tack vare det tidiga återerövringsspelet.
Vapnet mot det?
Bollskickliga mittfältare som kan spela sig ur förstapressen.

 

 

 

 

 

 

SUPERVECKAN DAG 5

Resan: Från Helsingborg till Göteborg.

Körda kilometer: 1209.

Färdkost: En flaska Ramlösa. Naturell. Mineralvatten ska vara naturellt. Det är en viktig gränsdragning. Mineralvatten är mineralvatten, frukt är frukt.

På bilstereon: Efter fem dagar på roaden inser jag verkligen magnituden av Niklas Orrenius avslöjande om Skånepolisens registrering av romer. Finns inte ett program i P1 som inte tar upp det. Årets avslöjande i svensk press? Snarare århundradets avslöjande.

Känsla: Bokmässa.

Match: IFK Göteborg-Gefle 3-1.

Tipset: 2-0.

Spaningen: Eftersom Gefle saknade bortafölje hade Göteborg placerat en barnklack – ”Young Fellows” – på bortasektionen. I första halvlek hördes tre kraftiga explosioner och vi tänkte att nu är huliganåterväxten tryggad. Men det visade sig vara tre ballonger som small.

Match i dag: Nu vilar superveckan till på söndag, sedan avslutas den med Kalmar-Blåvitt och Malmö-Mjällby på måndag.

De vinner guldet: Malmö FF. Eller IFK Göteborg.