Det dröjde många år som spelare och journalist innan jag kom på vem jag egentligen ville vara:
Henrik Rydström.

Hur kom jag på det?

Jag gjorde ett experiment, jag gick tillbaka och tittade på mina intervjusvar när jag spelade i Jonsereds IF och Ljungskile SK.

Usch vad tråkig jag var.

En riktig mupp.

Till exempel hur jag såg på klubbytet mellan JIF och LSK efter endast fem inhopp den första säsongen?

– Även om jag inte riktigt tagit en plats i startelvan är jag nöjd med de insatser jag har gjort på planen, sa fotbollsspelaren Robert Laul.

Ursäkta?

Jag skulle förstås utnyttjat intervjutillfällena att bygga Ljungskile. Snackat om den unika anda som finns där, att det tar ett tag att komma in i tänket, beskrivit att du kommer inte från division två och petar en Wålemark hur fan som helst (då får du i alla fall kosta mer än 50 000 kronor).

Nä, allt det här som Henrik Rydström har gjort så effektivt i Kalmar insåg jag först efter ett par år som sportjournalist. Då hade jag slutat med elitfotbollen.

Allsvenskan är ingenting utan lagen, lagen är inte mycket utan publiken, publiken behöver kulturbärare för att slippa dra det lasset själva.

Henrik Rydström har inte bara byggt Kalmar, han har byggt hela allsvenskan. Han är förmodligen den enskilt viktigaste spelaren i den moderna allsvenska fotbollshistorien (från 2000 och framåt).

Som mittfältare är han endast medelgod: Aldrig bättre än tre plus, aldrig sämre än tre plus. Vilket förstås inte är så illa.

Men Rydström har förmågan att formulera sig, och han insåg tidigt betydelsen av att göra det. När saker händer och medierna ringer är det Rydström som svarar. Därmed formas bilden av allsvenskan utifrån hans tankar och funderingar. Henrik Rydström är spelarperspektivet i det myller av åsikter som annars domineras av fans och pampar, tränare och tyckare.

Jag funderade ett tag på ranka de mest betydelsefulla människorna i allsvenskans historia men gav upp. Vi får resonera kring det i stället.

Allsvenskan startade 1896 under namnet ”svenska mästerskapen i fotboll” med Clarence von Rosen som ordförande (eller vin Rosé som stavningshälpen föreslog). Trots det naziskopplade förflutna bör vi väl ha med honom i diskussionen.

Vi har Erik Börjesson, det tidiga 1900-talets Zlatan, som lockades av Liverpool men höll sig till IFK Göteborg och Öis.

Vi har Blåvitts ”Svarte-Filip” Johansson som vann skytteligan på 39 mål i den första allsvenskan 1924/25, ett rekord som står sig än i dag.

Vi har Karl-Alfred Jakobsson, Gaisaren som vann skytteligan tre säsonger i rad på 1950-talet.

Sven Jonasson, Elfsborgs störste innan tacosen introducerades i Borås, som spelade 334 matcher på raken mellan krigen.

Kalle Svensson som blev ”Rio-Kalle” med hela svenska folket men trots insatserna i landslaget förblev Helsingborg och allsvenskan troget.

Vi har Örebros Orvar Bergmark som spelade blågult i både fotboll och bandy, vi har Gösta ”Knivsta” Sandberg eller ”Mr Djurgården” som han också kallades. Och Hammarbys Kenta Ohlsson som var som bäst när Bajen-fansen tog sången till den svenska fotbollsläktarna.
Varför spelar du i röda skor, Kenta?
– För att publiken ska se dribblingarna bättre.

Vi har Malmö FF:s 1970-tal med Eric ”Hövdingen” Persson, Bosse Larsson och Bob Houghton, IFK Göteborgs -80-tal med Anders Bernmar, Torbjörn Nilsson och Sven-Göran Eriksson, Blåvitts -90-tal med Gunnar Larsson, Thomas Ravelli och Roger Gustafsson, Djurgårdens -00-tal med Bosse Lundquist, Stefan Rehn och Zoran Lukic.

Vi har så klart Anders Svensson som visat att du kan bli Sveriges mesta landslagsspelare även om du harvat i allsvenskan sedan 2006, Daniel Tjernström som vunnit fansens hjärtan i Sveriges största klubb genom att vara just det AIK inte brukar vara.

Har jag glömt några? Ja, Bo Börjesson, IFK Sundsvall, Stig Svensson, Öster, och ”Åby” Ericson, Norrköping och säkert ett gäng till. Som Gais Samir Bakaou, en av de tidiga utlandsvärvningarna (även om engelsmannen Ronnie Powell var först 1974). Och vi ska förstås ha med Blåvitt-bögen Reine Feldt postumt.

Henrik Rydström släppte nyheten att han slutar via sin blogg (så klart) och när jag läste motiveringen – han vill kunna välja, han vill inte avsluta efter att ha suttit på bänken – tänkte jag på Torbjörn Nilsson. En av Europas bästa forwards slutade tvärt 1986, 32 år ung.

– Nästan samma sak med mig. Jag var inte nära att hamna på bänken men jag ville sluta när jag var som bäst. Det är så tråkigt att spela och känna: ”Detta kunde jag förra året men inte nu”, säger ”Totte” i dag.

Det har gått fint för Torbjörn efteråt, det kommer att gå utmärkt för Henrik Rydström också. Låt oss ändå hedra hans minne under tiden.

Eller skit i det förresten, det kommer han att göra så bra egen hand.