Farsan och jag har sökt svaret på var den svenska fotbollens vagga finns. Här är vår något långrandiga slutsats:

Jonsered – en brittisk ö i Sverige

År 1831 inköptes godset Jonsered – i dag ett bruksamhälle en mil öster om Göteborg med ett par tusen invånare – av kommerserådet Olof Wijk. Denne innehade dock inte godset mer än två år, redan 1833 sålde han det vidare till sin svåger, William Gibson, som tillsammans med sin svåger och kompanjon Alexander Keiller tog över. Redan samma år anlades en segel- och tältduksfabrik vid ån nedanför Manered. Efterhand uppstod fler grenar av textilindustriell framställning.

De båda skottarna hade förmodligen inga problem med att få folk till sin fabrik då skiftesomvälvningen just pågick för fullt i socknen. De upprörda känslor som detta förde med sig måste ha gynnat de båda fabrikörerna då det ”blev folk över” efter skiftena som genomfördes – som tvingade folk att ta vilka jobb som helst för att kunna överleva.

Jonsereds fabriker utvecklades godartat år efter år. Och redan efter ett tiotal år var det ett företag av betydande storlek. William Gibson bodde kvar inne i staden men för att underlätta kontakterna lät han anlägga en telegraflinje mellan Göteborg och Jonsered år 1853. År 1856 drogs Sveriges första stambana från Göteborg till Jonsered. Först senare blev Stockholm den andra änden längs denna järnväg. Fabriksklockan av brons vid Jonsereds Fabriker – numera på Jonseredshemmet – påstås i en källa härröra från hans skepp, briggen L´Industrie.

Jonsered blev snart (kommunen) Partilles största arbetsgivare i takt med att fabriken växte. Samhället byggdes upp efter brittiska förebilder och Gibson och hans söner visste att utnyttja den folkökning som bygden upplevde under 1800-talet. De flesta fick jobb på ”bruket”. Samtidigt var de socialt medvetna. De startade skolundervisning i Jonsered redan 1839, tre år före den allmänna skolstarten i Sverige. År 1860 byggde de skolan som ännu existerar i Jonsered, väl värd ett påseende också denna. Samma år var Gibsons kyrka färdig för invigning. År 1868 står ”Herrgården” klar, här bosätter sig Gibsons son som disponent. För att motverka emigrationen till Amerika, upplåter Gibsönerna ett koloniområde dit arbetarna kunde gå efter jobbet – så de inte tänkte på att flytta till Amerika. Naturligtvis kom detta, Sveriges första koloniområde, att hetta Amerika (fast vi kallar det för ”Potäte-Amerika”…).

Fotbollen utvecklas

Så kallad ”spontanfotboll” hade praktiserats på de brittiska öarna sedan medeltiden, och på andra håll i världen. Den fotboll som praktiserades i England och Frankrike under medeltiden hade väldigt lite regler och följaktligen lite gemensamt med dagens fotboll. Det fanns inga bestämmelser på hur många spelare som skulle finnas i respektive lag. Det vanligaste var att man i en by eller stad samlade ihop deltagare i två lag, totalt kunde antalet deltagare uppgå till hundratals personer, även möten mellan två byar eller städer var vanligt förekommande. Målburar förekom vanligtvis inte. Istället handlade det om att försöka driva bollen från punkt A till B som kunde vara flera kilometer från varandra. Spelet var brutalt och svåra skador förekom ofta. Det var inte ovanligt att spelet urartade i rena slagsmål, vilket gav fotbollen dåligt anseende hos myndigheterna. På 1500-talet hade fotbollsspelet även börjat utövas på de stora universiteten som t.ex Oxford och Cambridge.

Men i början av 1700-talet dog intresset ut på de brittiska öarna. Under 1800-talet blev detta spel åter populärt på just de brittiska öarna. Befolkningstillväxt och nya sätt att bo i städer och större samhällen drev fram olika fritidssysselsättningar, och idrotten kom då väl till pass. Spelet ansågs nyttigt då det ansågs härda pojkar till riktiga gentlemen. Under denna tid var fotboll en blandning av dagens fotboll och rugby. Spontanfotbollen frodades på gator och torg, på ängar och gärden. Spelet varierade från ort till ort. Beskrivningar finns om hur kvartersgrabbar mötte andra kvartersgrabbar i mer eller mindre fri kamp om bollen från ände till ände utefter en gata. Antalet spelare var obestämt eller bestämt av gängen, och bollen skulle drivas med varierande medel till motståndargängets kvartersände. Dessa aktiviteter spred sig även uppåt i samhällshierarkin och unga studenter började praktisera liknande sportliga aktiviteter vid skolor och högre lärosäten. Den allmänna skolgången gynnade tillväxten av aktiviteter som barnen kunde syssla med under rasterna mellan lektionerna. Detta drev på skapandet av olika sportgrenar och fritidsaktiviteter i Storbritannien under 1820-1830-talen.

Vid privata internatskolor runt om i Storbritannien växte intresset för sporten med boll allteftersom, och flera av dessa skolor kom år 1848 överens om vissa regler. Vid internatskolorna bildades fotbollsklubbar, den första i staden Sheffield år 1855. Därefter kom nya regler och fler fotbollsklubbar bildades, och det engelska ligaspelet i fotboll kom igång under 1860-talet. Fotboll växte sig allt större och blev allt populärare. 1863 bildades Englands fotbollsförbund – Football Association. Men en splittring uppstod omgående och 1871 bildades Rugby Union. Orsaken till att rugbyn och fotbollen gick skilda vägar var att man inte kunde enas om vilka regler som skulle gälla. Olika internatskolor tillämpade olika regler där en del skolor med starkaste fästet i Cambridge ansåg att det skulle vara förbjudet att använda händer och armar. Den andra inriktningen som hade sitt starkaste fäste i Rugby School, skolan som gav namn till spelet, menade att man inte bara skulle få använda händerna, man skulle även kunna bära den och en oval boll skulle användas. När FA grundades, var målet att skapa ett gemensamt regelverk som tillfredsställde båda parter men det var omöjligt att enas.

När brytningen mellan sporterna genomförts, satsade FA stort för att popularisera spelet, en satsning som skulle visa sig mycket lyckosam. År 1871 startade engelska cupen och sedan dess har sporten rullat på. En benämning för fotboll i England är ”Association football” efter fotbollsförbundet. Benämningen ”Association football” uppkom för att skilja fotbollen från rugbyn där rugbyns anhängare menade att deras spel var den ”äkta” fotbollen. I nutid är benämningen ”Association football” ovanlig i England, vanligtvis kallas spelet helt enkelt bara ”football”. År 1872 spelades den första landskampen, mellan Skottland och England, i Partick, Glasgow, Skottland, slutresultat var 0-0.

…och ”football” hittar till Västsverige…

I Sverige, och först då i Göteborg med omnejd, praktiserades också en slags spontanfotboll från 1800-talets mitt och framöver. Skotska och engelska influenser spreds via handeln med Västsverige och de hitflyttade yrkeskunniga arbetarna från Skottland och England. Släkten Gibson, som ägde Jonsereds fabrik, fanns på båda sidorna av havet med sina handels- och rederirörelser, och även andra skotska släkter av betydelse för kontaktutbytet etablerade sig i Göteborgsområdet. Invandringen av de skotska kärnarbetarna, som behövdes för den västsvenska textilindustrin i Göteborg och Jonsered, gav impulser till spontanfotbollen och senare till fotboll i mera reglerad form.

Under loppet av 1800-talet fördes skottar och engelsmän hit för att lära upp sockenborna i fabriksarbetets ädla konst. Fotbollen hade under 1860-talet börjat ta form i Storbritannien och börjat få egna allomfattande regler, om än med lokala varianter runt om i England och Skottland. Dessa brittiska fabriksarbetare skulle lära upp de tröga Jonseredsbönderna och borna i ett då modernt arbetssätt i maskindrivna fabriker. På fritiden sysslade dessa britter med olika sporter, bland annat det som snart skulle bli fotbollen. De så att säga förde med sig ”böllen” hit, och mot slutet av 1800-talet var Jonsered en del av den svenska fotbollens vagga.

På så sätt var en del Jonseredsgrabbar väl insatta i spelet med boll, de brittiska arbetarna gav sig av hem igen, men andra stannade kvar och gifte sig. De gav brittiska gener till nya årgångar av Jonseredsbor som föddes under 1860-1880-talen. Kanske detta på ett biologiskt sätt höll liv i fotbollskunniga gener i just Jonsered? Tja, vem vet?

Under 1850-1860-talen handlade det ofta om spontanfotboll i Jonsered, varianter av rugby och fotboll spelades mellan grupper av främst ynglingar i tonåren. Skolpojkar och de yngre arbetarna spelade på den tiden efter skolans respektive arbetets slut till dess att mörkret sänkte sig över samhället. De som kom till ängen eller gatan och senare till planen på skolgården delade in sig i lag och kunde spela i timmar. Lagen från Jonsered kom också att möta lag utifrån, och sådana matcher förekom innan sekelskiftet 1900, redan innan någon separat fotbollsklubb bildats i Jonsered. Men under 1870-talet började man ta efter de regler som fanns i främst Storbritannien och fotbollen kom att konkurrera ut rugbyn i både Jonsered och resten av Sverige de kommande decennierna.

Fotbollen spreds därefter i de större städerna vilka hade kontakter med övriga världen, och främst var det hamnstäderna som kom att anamma fotbollen – Göteborg, Malmö, Stockholm, Gävle, Visby, Helsingborg och Gävle. Fotbollsstäderna Göteborg, Stockholm och Visby enades redan år 1885 om gemensamma regler för fotbollen. De engelska reglerna antogs först år 1895 och ersatte då de tidigare. När Svenska Mästerskapen i fotboll ägde rum år 1896 fanns redan duktiga fotbollsspelare i Jonsered, således före föreningsbildandet i samhället.

Så småningom tog även föreningsbildandet fart i Göteborg. Den första göteborgsklubben konstituerades 1883, Lyckans Soldater, och flera medlemmar i Örgryte IS, bildat år 1887, var skottar. År 1894 bildades GAIS, Göteborgs Atlet- och Idrottssällskap och tio år senare tillkom IFK Göteborg, Idrottsföreningen Kamraterna i Göteborg. Snart bildades fotbollsklubbar även i Stockholm, Gävle, Malmö, Helsingborg och Norrköping.

Drömmar om ett utopiskt samhälle gynnar fotbollen i Jonsered

Gibsonsläktens direktörer i Jonsered anlitade tidigt yrkesskickliga skotska arbetare, varvid det kan antas att spontanfotboll även utövades tidigt i Jonsered. Till en början var brukspatron William Gibson, den andre, inte så intresserad av att stödja fotbollen. Gymnastik och idrott mera generellt låg honom varmare om hjärtat. Individuella idrotter föredrogs framför kollektiva. Risken för arbetarnas eventuella politiska och revolutionära mobilisering genom utövningen av lagsporten fotboll ansågs något äventyrlig, enligt disponenterna uppe på Herrgården. Det synsättet visade sig med full kraft när en av dem in i det längsta motarbetade den fackliga och politiska organiseringen på fabriken. Det senare föreningsbildandet i Jonsered än i Göteborg har häri en av sina förklaringar. Men den omständigheten medförde dock inte att fotbollsspelandet kunde hindras att utvecklas. En ny brukspatron med ett annorlunda synsätt och en mer positiv syn på sportutövningens fördelar började sprida sig runt om i Sverige, inte minst genom idéer komna från Storbritannien, som ju var Gibsönernas ursprungsland, och med vilken man hade många handels- och släktförbindelser.

I New Lanark i Skottland praktiserade britten Robert Owen sin radikala grundfilosofi redan i början av 1800-talet och i boken A New View of Society beskrev han den. Gemenskapens betydelse för såväl produktionen vid bomullsspinneriet som invånarnas välbefinnande betonades. Det dubbla målet skulle uppnås genom moralisk, social och fysisk omsorg om alla i samhället. I den andan främjades gymnastik och idrott i olika former. Fotbollen fick efter hand fäste och erkännande av patriarken även i Jonsered. Owens utopiska samhälle överfördes inte i sin helhet till Jonsered, men vissa owenska idéer tog Gibsönerna fasta på och gav spridning åt. Detta sker under decennierna efter år 1860, och tas som ideologiskt förhållningssätt av flera av Jonsereds Gibsonska brukspatroner.

Lånebibliotek och föreläsningar skulle således även vara medel i arbetarnas bildning. Man måste kunna läsa och skriva i det nya fabriksdominerade samhället, det förstod Gibsönerna. I och med socialismens genombrott i Sverige på 1880- och -90-talen sprängdes arbetarrörelsen i två delar, den liberala och den socialistiska, och den socialistiska devisen löd ”bröd först, bildning sedan”. Det gällde då för brukspatronerna Gibson att om än något motvilligt slutligen komplettera utbudet så att andra aktiviteter erbjöds arbetaren. Fotbollen, som fanns redan långt tidigare och mera spontant i Jonsered, legitimerades och fick då fäste och etableringsmöjligheter på allvar i Jonsered. Det sker på 1880-talet. Den ansågs av disponenterna, som brukspatronerna i Jonsered nu kallades, vara av mindre militaristisk karaktär än rugbyn. Rugbyn sågs som ett enda stort slagsmål, medan fotbollen uppskattades för sin gracila skönhet och sitt återhållsammare spelsätt, där endast fötterna fick användas. Den var mindre rebellisk till sin karaktär, och således mindre benägen till att uppvigla till revolution. Rugby sågs däremot som en förövning till en våldsam samhällsomstörtning.

Även andra sporter introducerades i Jonsered. Tennis utövades uppe vid Jonsereds herrgård senast i början av 1880-talet. Handbollsliknande övningar  utövades också tidigt i Jonsered, liksom korgboll och andra friidrottsliga aktiviteter. Och detta redan under 1880-1890-talen. Tennis spelades även av Gibsönerna och det blev en överklassens idrottsutövning uppe på höjderna, medan fotbollen nere i dalgången, i de besuttnas tankevärld, tillhörde det arbetande patraskets fritidssyssla. Några idrottsklubbar bildades dock inte före år 1880, det var ännu förbjudet av överheten. Men redan under 1880-talet började man släppa på reglementena och i de större städerna bildades snart idrottsutövande klubbar. Föreningsbildandet inom fotbollen ägde emellertid rum lite senare. Den första, kända, idrottsliga klubben i Jonsered bildades år 1892. Fotbollsmatcher mellan lag från Jonsered och andra lag i närområdet förekom emellertid tidigare.

Idrottsliga aktiviteter utvecklas i Jonsered av präster och en gjutare

Den förste pastoren i Jonsereds kyrka var en fritänkare, och en nagel i ögat på både kyrkliga överheter liksom brukspatronerna i Jonsered, som ju ägde kyrkan. Den nyinstallerade pastorn och brukspredikanten i den år 1860 färdigställda kyrkan i Jonsered hette Kristian Torin, från Halland. Han påbörjade sin tjänst år 1861. Han hade dragningar åt det frikyrkliga hållet, inte minst till pietismen. Han var ofta kritiserad i pressen, och han betraktades snart som en fridsstörare. Men inte av alla, han var omtyckt av Jonseredsborna som såg honom bilda sångförening, försvarade kvinnors rätt att förkunna Guds ord och samla gamla arbetare i en förening där de då och då fick både mat och lyssna till Guds ord. Han var inte rädd för brukspatroner och sina biskopliga överhuvuden, och det föll i god jord bland de hunsade arbetarna i Jonsered. Pastor Torin stannade till år 1891, då han till slut erhöll en kyrkoherdetjänst i Östad vid sjön Mjörn. Han hade försvarat arbetarnas rätt att utöva idrotter och lade på så sätt grunden för ett idrottsligt utövande bland Jonseredsborna – även om han inte gillade ett ”syndigt exercerande” på helgdagarna, som han kallade den då utbredda skarpskytterörelsens övningar på söndagarna.

Den nye pastorn i Jonsered, Ernst Klefbeck, från Västergötland, hamnade som pastor i Jonsereds kyrka år 1891. Han var inte lika kyrkligt radikal som företrädaren, men däremot mer modern i synen på att idrott var något gott. Idrotten skulle hålla de unga arbetarna borta från alkoholen, ansåg Klefbeck. Han startade tillsammans med gjutaren Gustav Friberg ”Ynglingaföreningen” 1892. Vem denne Gustav Friberg var, är något oklart. Men han var gjutare i Jonsereds fabriker, och troligtvis en pådrivande ande vad gäller idrottsutövning och säkerligen fotboll i synnerhet. Kanske han själv hade fastnat för denna bollkonst under de år då brittiska arbetare lärde ut denna konst till bönderna i Jonsered och dess fabriksarbetarkår under föregående decennier? År 1893 ändrades namnet till Jonsereds GoIF (Gymnastik- och Idrottsförening) och därmed organiserades verksamheten fastare. Bland annat anslöt sig Jonsereds GoIF till riksidrottsförbundet (Svenska Idrottsförbundet), som bildats år 1895.

Målet var att samla ungdomen i Jonsered och erbjuda dem gymnastik och andra idrottsliga aktiviteter. Även utflykter anordnades. Tanken var att kärnan i verksamheten skulle vara gymnastiken, men efter hand förekom även friidrott och korgboll på schemat. Bland utövarna som anslöt sig fanns många fotbollsspelare och med tiden kom fotbollen att dominera alltmer.

Klefbeck och Friberg – och Gibson – strävade efter att hos invånaren och arbetaren forma en sund själ i en sund kropp. I föreningens begynnelse förlades också träningen och tävlandet till de kvällar ölkärrorna kom till samhället. Både män och kvinnor deltog i gymnastiken och i idrottandet. Gibson ställde lokaler till förfogande. Men den schemalagda träningen i gymnastik med mera hindrade inte brukssamhällets pojkar och ungdomar från att ägna sig åt fotboll, när mörkret inte satte hinder i vägen.

Pastor Klefbeck flyttade från Jonsered, han hamnade i Stockholm. Där bildade han ett framgångsrikt handbollslag som kallades ”Pastorns Gossar”, sedermera bytte man namn till – IK Hellas.

I och med fotbollens dominans inom GoIF kom gymnastiken, friidrotten med mera att bli inslag i fotbollsträningen. Redan 1893 upplät Gibson skolgården till fotbollsplan. De fotbollsivriga tog sig verket an och året därpå (1894) stod planen klar. År 1905 tillkom en gräsplan och det blev starten för deltagande i spel i klass II i Göteborgsserien. Den första matchen i den serien ägde rum mot Kroksslätts IK, men matcher hade spelats tidigare både före och i och med Jonsereds GoIF:s bildande.

Fotbollen som etablerad brukssport i Jonsered

Fotbollen blev en populär sport i Jonsered under de första åren av 1900-talet, och många var de grabbar som tränade och spelade för brukets lag. Snart tillkom ett nytt lag, Bokedalens IF, år 1908. Och en rivalitet kunde anas mellan de båda klubbarna. En av Jonseredsfotbollens verkliga höjdpunkter ägde rum 1909-1911. Åren 1910 och 1911 vann Jonsereds GoIF DM. Då hade de dåtida största stjärnorna som en viss herr Erik Börjesson, vidare fotbollsgenier såsom Lindoff Andersson, Konrad Törnqvist och John Olsson redan lämnat klubben, men eftersom GoIF spelade DM i Västergötland och inte i Göteborg kunde de vara med, och det tyckte Erik var bra för sämjan mellan de flygfärdiga och de kvarvarande fotbollsspelarna. I Jonsered var man ömsom stolt och ömsom förbannad över att de lämnat föreningen på hemorten.

Efter en schism med Svenska Fotbollsförbundet (bildat 1904) år 1912, upplöstes GoIF. I virrvarret efter den schismen florerade spontanfotbollen som aldrig förr i samhället. Fotbollsgängens tid var inne. En mängd mer eller mindre organiserade lag bildades efter hand de kommande åren. Utifrån samhällets mer eller mindre väl avgränsade bostadsområden formades lagen; norr om landsvägen, söder om den, närmare fabriken, på fabriksholmen osv. Många duktiga fotbollsspelare lämnade under den perioden Jonsered för toppklubbarna i Göteborg. Bland dem återfinns Henning Svensson, Erik Hjelm, Torsten Svensson, Gunnar Zacharoff med flera.

Utan matcher i seriespel tröt resurserna. Utrustning saknades. Fotbollsskor tillhörde den lyx som få kunde unna sig. Träskor fastsatta med snören och trasbollar i stället för fotbollar förekom. Brukspatron James Gibson ställde upp med fem kronor för inköp av en fotboll vid ett tillfälle, möjligen vid flera. Hans son Paul hade själv redan tidigare visat sitt eget intresse för fotboll. I en önskelista inför julen 1905 kan man läsa:
”När Jonsereds Bollklubb bildades 1914 styrdes verksamheten upp, men klubben anslöt sig inte till något förbund och deltog inte i några mästerskapstävlingar. Klubben påträffas emellertid i Göteborgsserien”.

I början av 1900-talet bildades alltså ett antal idrottsklubbar, varav en del sysslade med fotboll. Här tränade och spelade blivande landslagsstjärnor och fotbollshjältar fram till våra dagar. Partille kommuns mest framgångsrika fotbollsförening. Naturligtvis bör varje sann Partillebo åtminstone en gång om året bese Jonsereds IF spela på det vackra Jonsereds Idrottsplats. Planenfärdigställdes med medlemmarnas arbetsinsatser, och stod spelklar år 1922. Därefter sköttes den av trotjänare på bruket vilka klippte och skötte planen med yttersta noggrannhet. Idrottsföreningen blev ett med Jonsereds Fabriker under de kommande decennierna. Den nuvarande anläggningen fick ett ansiktslyft under 1980-talet, då även Idrottshallen i anslutning till Fotbollsplanen byggdes.

När fotbollen tog över inom GoIF bildades för den allmänna idrotten Bokedalens Idrottsförening 1908. Under 1910-talets slutskede, det var ju världskrigstid och nödår, minskade intresset för fotbollen och medlemsantalet i föreningen sjönk. Det gällde även Bokedalens IF och de kvarvarande i de bägge klubbarna insåg att bruket behövde en stark förening, inte två svaga. Man diskuterade och således kom man fram till att Jonsered borde ha en stor förening där flera idrottsliga grenar kunde samsas. De kvarvarande medlemmarna kom till slut överens, och anslöt sig till Jonsereds IF som tillkom år 1921.

I föreningen samsades senare både brottning och friidrott.

Under 1900-talets första decennier, men även senare, återfanns en rad fotbollsspelare från Jonsered i landslaget, och ur den Jonseredska fotbollskällan öste göteborgsklubbarna ÖIS, IFK Göteborg och GAIS elitspelare. Ja, den göteborgska fotbollen har mycket att tacka Jonsered för. Hela fotbollselvor producerades fram i Jonsered och dess fabrik under årens lopp. Ja, hela fotbollslandslag har i detta lilla goa samhälle skapats.

På tal om det skotska inflytandet i Västsverige och i Jonsered finns något intressant att notera i staden Aberdeen, Skottland. I borgmästarens boning i denna stad finns ett porträttgalleri, där storheter från Jonsered och Göteborg blickar ned mot betraktaren. Här finns de uppradade, brukspatronerna Gibson och Dickson, tillsammans med andra skotska och västsvenska företagsledare.  Man känner sig hemma i Aberdeen, ja riktigt hemma, nästan som i Jonsered, men i Aberdeen. Tala om kulturella inramningar och historiska vingslag…

Erik Börjesson – 1900-talets ”Zlatan”

Erik Börjesson (1888-1983) kom att spela fotboll på gatorna i samhället och senare på skolgården, där den första fotbollsplanen kom att ligga, när han själv var ung. Spelet med bollen hade då pågått en längre tid, han hade vuxit upp med den. I början av 1900-talet var han en yngling i 13–14-årsåldern – och mycket bra i fotboll. Han trodde på den så kallade Jonseredsandan som huvudsaklig förklaring till de tidiga framgångarna för fotbollen i samhället. Kollektivets överlägsenhet över individualismen, egoismen, var hans ideologiska rättesnöre, och det synsättet framfördes således av den moderna fotbollens allra största individuella stjärna på den tiden. Erik Börjesson hade sin ideologiska hemvist inom socialismen och kom efter hand att sympatisera med dess kommunistiska gren. Men på planen var han en individuell artist, ett geni som kunde göra lagkamraterna till statister i ett storslaget drama.

Medelklassen hade under fotbollsrörelsens första organiserade era en stark ställning på såväl klubb- som landslagsnivå, även om undantag fanns. Amatörreglerna undergrävde kvaliteten. Det hände att spelarna fick stå för sina egna kostnader för resor till landskamper. Erik Börjessons fruktlösa försök att få ersättning från fotbollsförbundet kan förklara varför han inte uttogs i laget till OS i London 1908.

Men Erik tackade även flera gånger nej till landskamper av andra skäl. Han var hemkär. Närheten till familjen och brukssamhället betydde mycket för honom. Samtidigt gällde det, som sagt, det ekonomiska, familjens försörjning. Ledighet för landslagsspel innebar förlorad arbetsförtjänst. Vid ett tillfälle avböjde han medverkan i en landskamp, då ekonomin inte medgav inköp av en ny kostym. Amatörreglerna favoriserade medel- och överklassen, inte arbetarklassen. Penningen styrde.

Erik ägnade sig med stor iver åt den jordlott brukspatron Gibson försett honom och familjen med uppe i ”Potäte-Amerika”. Efter 56 timmars arbetsvecka i textilen tog han sig an det lilla jordbruket. Arbetet i fabriken och på jordlotten krävde sin tribut av svett och lidande. Sluttningen upp till potatisbacken var brant, men potatisen skulle i jorden, skötas och skördas. För ekonomins och hälsans skull var det även viktigt att Erik var nykterist. Festerna efter landskamperna undvek han oftast. Erik Börjesson blev svensk mästare med IFK Göteborg 1908 och 1910. När Allsvenskan startade 1924-25 tillhörde han ÖIS.

Erik Börjessons unika förmåga, tekniska skicklighet, smidighet och effektivitet, som fotbollsspelare kom av de ekonomiska skälen främst att användas vid landskamper hemmavid. Men undantag finns. I den prestigefyllda landskampen mot Tyskland i oktober 1911 gjorde han två av målen. Matchen slutade med seger för Sverige med siffrorna 3-1. I den allra första svenska landskampen, i utskåpningen av Norge 1908, prickade han själv in inte mindre än fyra mål. Hade Erik Börjesson varit aktiv i dagens fotboll hade hans internationella stjärnstatus varit given.

År 1919 diskvalificerades Erik Börjesson för brott mot amatörreglerna. Efter visst övervägande från förbundets sida upphävdes anklagelsen med hänvisning till att den ”saknade grund”. Den formuleringen kvarstod trots att de flesta visste att han fick viss om än blygsam ersättning för sin medverkan.

Inom fotbollsklubbarna, även inom Jonsered, var det känt att han fick en mindre slant emellanåt, och då avsåg ersättningen fotboll på klubbnivå. När sedan spelarna i Jonsereds IF mera officiellt erhöll ersättning för förlorad arbetsinkomst spräcktes amatörvallen. Företagen i brukssamhällena stod för fiolerna. Allt fler spelare, även i andra klubbar kunde därmed ansluta sig till landslagstruppen. Men från 1920-talet och en tid framöver var frågan om företagens sponsring av spelarna oklar. Stred den sponsringen verkligen mot amatörreglerna? Reglerna fanns dessutom i Sverige men inte i andra länder som det svenska landslaget mötte. Ländernas bataljer inom fotbollen utspelades således under vitt skilda förutsättningar. 

Erik Börjesson fick ett proffserbjudande från den brittiska fotbollsklubben Liverpool år 1914, men tackade nej. Skälen var flera. Familjen och gemenskapen hemma var viktigare. På frågan om han ångrade att han avböjde erbjudandet från Liverpool följde ett klart ”Nej”. Erik menade under sina sista år att proffsen dessutom har höga löner utan att vare sig kunna försvara det egna målet eller göra mål. Hans egen typ av fotboll var enkel. Pyramiden med två backar, tre halvbackar och fem forwards hade man helt och hållet vänt på, menade han. Inom den nya fotbollsfilosofin hade antalet kedjespelare, som forwards då kallades, bantats från fem till en eller möjligen två. Det gillade inte Erik – det skulle vara fem kedjespelare. Vidare påtalade han …

…att han ifrågasatte spelarnas daltande med bollen och undrade över varför kedjespelare inte sköt när målvakten var skymd utan måste tråckla sig hela vägen in i mål.

…att han inte förstod sig på det eviga passandet bakåt och i sidled.

…att han inte hade mycket till övers för spelsystemens defensiva och destruktiva karaktär.

…att han inte förstod varför spelare hade så svårt att slå inlägg eller skjuta på liggande boll eller varför ”tåfjutten” underskattades.

Erik Börjesson var en individualist och finlirare med en fantastisk förmåga att komma till avslut och göra mål. Hans storhet är odiskutabel. Som förebild som spelare och som tränare förde han sina erfarenheter vidare, bland annat till Sven Rydell i ÖIS.

Sonen Reino Börjesson utvecklades också han till en mycket framgångsrik landslagsspelare. Erik och Reino Börjesson är den enda far-son-konstellation, där båda genom landskampsuppdrag erhållit utmärkelsen ”Stora Grabbars Märke”. Fotbolls-VM 1958 i Sverige och sonens medverkan i landslaget då var en av Eriks högtidsstunder. När han genom åren talat med oss var han alltid mycket noga med att påpeka just detta.

Även på äldre dar var Erik ”Börje” Börjesson en stor förebild för fotbollsföreningens ungdomar. Heino Klamas, ett geni i fotboll, lyssnade hellre på Erik Börjesson än på sina tränare.

I Nationalencyklopedin kan man läsa om Erik Börjesson att han…

”…var Sveriges första riktigt stora fotbollsstjärna, centerforward i det svenska fotbollslandslagets allra första landskamp mot Norge 1908”.

Det var i den matchen han gjorde fyra mål.

Erik Börjesson tillhörde följande klubbar:
Jonsereds GIF – 1900-1907
IFK Göteborg – 1907- 1910
ÖIS – 1911-1912
IFK Göteborg – 1912-1920
Tränare för Jonsereds IF – 1921-1923
ÖIS – 1923-1925
Sveriges landslag – 1908-1922

Jan Laul
Robert Laul