Det kom ”bara” drygt 9000 åskådare – nästan 3000 färre än hemmasnittet – för att se Blåvitt spela 0-0 mot bottenlaget Öster.
Hade Göteborg redan gett upp det?
Låt mig återkomma till det.
Låt mig börja där allt måste sluta.
Med Malmö FF som svenska mästare 2013.

Att Malmö FF kommer att vinna allsvenskan är den här höstens sämst bevarade hemlighet. Det börjar bli läge att analysera varför.

MFF har något ingen av toppkonkurrenterna är i närheten av, nämligen två väldigt spelskickliga ytterbackar. Inget annat lag kan öppna motståndaren som Malmö gör från kanterna. Ricardinho och framför allt Miiko Albornoz har tveklöst maskerat lagets enda svaghet, det centrala mittfältet.

Allsvenskan brukar vinnas av det 4-4-2-lag med bäst innermittfält, Malmö bryter det fleråriga segerkonceptet och jämfört med övriga lag är i stället ytterbackarna den största konkurrensfördelen.

Jiloan Hamad är den enskilt viktigaste spelaren, Filip Helander det stora löftet och Pontus Jansson den betydelsefulla kulturbäraren.

När den sportsliga ledningen – som förstås ska creddas för årets bästa värvning till allsvenskan i Magnus Eriksson – sålde Tokelo Rantie menade många att MFF också sålde guldet.

Då svarade tränaren Rikard Norling för sitt eget stora bidrag till sin första titel: En konsekvent och tålmodig satsning på hemvändaren och yttermittfältaren Guillermo Molins som forward.

När det haltade i början satte han Molins i skolbänken som med hjälp av rörliga bilder påmindes hur en anfallare ska agera i spelet utan boll.

Med boll behöver Molins inga instruktioner och han gjorde båda målen i 2-1-segern mot Brommapojkarna. Inför nästan dubbelt så många åskådare som på Gamla Ullevi (17 500). Det är värt att påpeka en dags som denna.

Mer då?

Det finns naturligtvis massor men vi ska ju ha något att skriva om när guldet säkras på riktigt också.

Så vad hände egentligen i Göteborg?

Jag skulle beskriva det så här.

IFK Göteborg har tagit en poäng de tre senaste matcherna:

* Borta mot Kalmar orkade de inte.

* Borta mot Djurgården hade de gett upp det.

* Hemma mot Öster fanns inte kvaliteten.

Utan skadade Tobias Hysén – allsvenskans bästa forward – valde Mikael Stahre att starta med Robin Söder och Sam Larsson på topp. Två lättviktare vars naturliga instinkt är att möta i stället för att gå iväg.

Det var så matchbilden såg ut.

Den alltjämt briljante Pontus Farnerud (till vänster) hittade fötterna på antingen Larsson eller Söder, tanken var ett tillbakaspel på centralt mittfält och sedan söka Lars Vibe bakom Östers vänsterback Patrik Bojent. Men så många moment klarade Blåvitt sällan att utföra i följd.

Det blev en ganska bekväm försvarsmatch för bortalaget som dessutom hade packat mittfältet med tre centrala spelare där Johan Persson ofta blev över och kunde hantera andrabollsspelet.

Det dröjde till 56:e minuten innan Göteborg hotade bakom Östers backlinje första gången: Mattias Bjärsmyr sökte Robin Söder som var en tåspets för sen.

Tränare Stahre coachade vildare än Camacho från sidlinjen, rök ihop med fjärdedomaren när denne inte vinklade upp bredsidan på en förlupen boll men det var inte viljan som saknades på planen – så upplevde i alla fall inte jag det – utan kunnandet mot en klokt försvarande motståndare som vågade anfalla trots bortaplan (Pablo Pinones-Arces ribbtouch i tredje minuten var nog matchens farligaste chans).

Stahre provade det mesta: Snabbe Vibe flyttades upp på topp i andra halvlek men han blev hängande i ett ingenmansland. När Hannes Stiller byttes in med signalen ”nu lyfter vi långt” tvingades en sargad Farnerud kliva av samtidigt. Med en felfotad ytterback till vänster och en mindre spelskicklig till höger hade Blåvitt till och med problem att serva upp bollen mot straffområdet.

Någonstans är det där IFK Göteborg måste börja inför nästa säsong: Om spelarna nu har ledsnat på ”brottarfotbollen” så behövs antingen ett mer kreativt innermittfält – eller mer spelskickliga ytterbackar.

Mikael Dyrestam till höger och Ludwig Augustinsson till vänster hade gett ett annat Göteborg redan i år men Dyrestam tycks lämna i vinter och hur den stora talangen Augustinsson har påverkats av en hel skadesäsong återstår att se.

Om Martin Smedberg-Dalence, som väntas bli klar inom kort, kan tillföra den saknade kvaliteten på högerbacksplatsen står också skrivet i stjärnorna.

Det var ändå nära ett segermål på slutet.

Philip Haglund – som inte fick nicka på grund av hjärnskakningen men ändå hade vunnit fem nickdueller redan efter fem minuter – höll på att stöta bollen i mål med axeln. Stiller höll sig framme vid en tilltrasslad situation och förre Öster-spelaren Darijan Bojanic fick chansen på en frispark från straffområdeslinjen:

– Det var bra att Darijan drog den i muren där, sa Öster-tränaren Andreas Thomsson med ett snett leende på presskonferensen.

Bortapoängen kan bli väldigt viktig för Öster. Nykomlingen når förmodligen inte upp till fast mark men poängen kan hjälpa till att hålla undan för Halmstad och därmed en ny chans att rädda kontraktet via kvalspel.

Årets säsong är förstås långt ifrån över även för Blåvitt. Om AIK vinner mot IFK Norrköping i kväll är de en poäng före. Då räcker det inte ens att Göteborg går rent sista två matcherna för att vara säkra på stora silvret. Däremot skulle det garantera den tredje och så viktiga Europaplatsen.