Ny dag, nya tag i mixade zonen inför landslagets träning.

Den här gången ställde jag mig bredvid Pontus Wernbloom. Som släppte mininyheten att han inte tror det blir någon förlängning med CSKA Moskva:
– Fyra och ett halvt år är lagom, sa Pontus.

Sedan är han sugen på att prova ett nytt fotbollsland innan han återvänder till IFK Göteborg, som han berättar om i intervjun här.

Frågan är var Pontus då hamnar? Ni minns väl den klassiska formuleringen om förhandlingen med CSKA: ”Han avslöjade sina vänsterideal, svepte vodkan och skrev på”.

…om Milan hör av sig kanske det låter så här:

”Han bad Berlusconi dra åt helvete, svepte grappan men skrev aldrig på”.

I alla fall.

På träningen hade Elfsborgs assisterande tränare Peter Wettergren (som är landslagsspion också) en framträdande roll och ledde en passningsövning. Intressant.

Kim Källström var på hugget och gav bland annat Kristoffer Nordfeldt en hårtork när målvakten släppte första hörnet på ett Seb Larsson-avslut. Fast Källström riktade hårtorken ifrån Nordfeldt som troligen inte hörde vad han skrek.

…apropå Kim frågade jag om ett rykte jag snappat upp, att hans fru hade fått jobb på Migrationsverket i Norrköping.
Kim garvade:
– Du får nog kolla dina källor.

Bredvid gick landslagschefen Lasse ”Tick-Tack” Richt som väste:
– Och det gäller inte bara i det här fallet.

Min kollega Johan Flinck har en intressant intervju i dagens papperstidning: Mittbacken Mikael Antonsson berättar om en nära döden-upplevelse: ”Jag var sekunder från att dö”, säger Antonsson.

…det är något av mr Flinchs specialitet det där, att fråga idrottsmän ”Har du varit nära att dö någon gång?”. En oskyldig fråga som de flesta svarar på och som ofta ger en bra rubrik och nästan alltid en läsvärd story.

Jag är dock besviken på att mr Flinch aldrig ställt frågan till mig för då jävlar hade han en fått sig en story till livs.

Här är de sju gånger jag har varit nära att dö:

1. Åtta år gammal. Klättrar i berg med min kompis Samuel. Börjar glida ner för en klippavsats, får tag i en rot, dinglar över kanten innan Samuel kommer till undsättning. Med gemensamma krafter får vi upp mig på säker mark.

2. 15 år gammal. Är på väg till fotbollsträning på MT5:an. Samma dag har jag plockat av 65-kubiket och 20-förgasaren. I en kurva frontalkrockar jag med en Saab 9000. Hjälmen, som jag har glömt att knäppa, flyger av och jag efter. Jag flyger över bilen och landar tio meter längre bort, smalbenet klyvs mot en trottoarkant, armen bryts, huvudet klarar sig (vad jag vet). Min lagkamrat ”Di Leva” (vi kallade honom så) satt bakom på moppen, han landar på ett vägräcke och svanskotan tar smällen. Damen i Saab:en är så chockad att hon aldrig märker att vi var två på mopeden och jag får en ny på försäkringen. Vad som hände med Saaben vet jag inte men det såg ut som att Tor hade slagit med sin hammare på motorhuven.

3. 16 år gammal. Kör cross på bondens åker utanför Partille. Maxar rakt över och när jag ska bromsa har fotbromsen skakat ur fästet. Någon handbroms finns inte. Jag far ut över en brant, ner mot Säveån, rakt in i ett träd. Crossen kilas fast där stammen delar sig tre meter upp i luften. Farsan och en granne får dra loss den med rep. Jag klarar mig utan en skråma, crossen också. Bonden mindre glad över att vi kört på hans grödor.

4. 17 år gammal. Steg för steg har vi hoppat högre och högre upp från berget ner i Kanalen i Jonsered. Den högsta avsatsen mäter vi till 22,9 meter med ett arbetsmåttband vi stulit från ett bygge vid Jonsereds fabriker. Vi kallar toppunkten för Enen. En dag bestämmer jag mig. Kanalen är bara 3,5 meter djup, så jag har skor på när jag hoppar. Givetvis går jag rakt ner i betongbottnen ändå. Men inte värre än att jag står på benen i dag.

(Här visar jag upp Kanalen i ett tidningsreportage i Aftonbladet för några år sedan. Då vågade jag bara hoppa från 15-metersavsatsen, man blir ju klokare med åren tyvärr…).

 

 

 

 

 

 

 

 

5. 20 år gammal. Vi har en nöt kvar att knäcka. Att simma genom Kanalens vattenfyllda tunnel (ni ser den skymta på bilden). Den är 100 meter lång, vad som finns där inne vet ingen. Vattnet är strömt och vi flyter in. Till en början inga problem. Halvvägs blir det becksvart. Tre fjärdedelar från slutet slår jag plötsligt i huvudet – vattenytan och taket har gått ihop. Vi håller fast oss med händerna i taket för att inte dras med i strömmen, min kompis Kalle får panik och vänder för att simma motströms 75 meter. Jag tar ett djupt andetag, dyker och simmar ner i det okända under vattnet så länge jag orkar. När luften är slut stiger jag upp, tack och lov finns det mellanrum att andas på och jag kan glida vidare genom utgången. Kalle kommer en timme senare, helt slut av att ha simmat tillbaka hela vägen. Snart dyker brandkåren upp som fått larm om vad som varit på gång: ”Är inte ni lite för gamla för sånt här?”, undrar de. Sedan börjar det brinna i ett hus nånstans och brandmännen far i väg.

6. 35 år gammal. Har firat midsommar med Miss Modins släkt uppe i Liden. På natten ska det badas. Vi hoppar från ett tak ner i vattnet. Jag dyker utan att kolla förutsättningarna. Dagen efter har jag en stor reva längs sidan av ryggen. Om jag dykt en halv meter åt vänster hade jag aldrig kunnat bjuda mr Flinch på de här historierna.

7. 37 år gammal. Första veckan efter semestern. Coach Kalle Karlsson tar ut mig i truppen för en division VI-match med Gamla Karlbergare. I 70:e minuten byter han in mig, tre djupledslöpningar senare har jag svår andnöd, i den 80:e plockar Kalle av mig. Fem minuter till på planen och jag hade gjort farfar sällskap i stället.

Vad gör du rubbe på, Flinck?