Det var väntat att Jörgen Lennartsson fick kicken från Elfsborg.

Ja det finns de som faktiskt hävdar det.

Men det var väl ändå allt annat än väntat?

Trots det allsvenska fiaskot kan det a l d r i g vara väntat att en tränare sparkas när han tagit laget till en ligatitel och till ett Europa League-gruppspel på de knappa två år han varit i föreningen. Inte i Sverige. Inte i Elfsborg. Inte fyra omgångar från allsvenskans slut.

Det var, tvärtom, en bomb från en molnig himmel.

Ju mer jag läser om det, desto mer framstår det som att spelarna har varit en avgörande del. Och visst, ibland skär det sig totalt mellan truppen och tränaren. Men grundregeln är att spelare inte ska bestämma sådant. Det finns alltid ett gäng som är missnöjda med tränaren, normalt de som inte får spelar så mycket som de önskar. Skillnaden i Elfsborgs fall är att här tycks de som spelat varit lika missnöjda (Anders Svensson, Stefan Ishizaki, Lasse Nilsson och några till).

Det brukar talas om att ”tappa omklädningsrummet” och visst, det har en viss relevans, det betyder ungefär att en tung del av spelartruppen börjar känna att den här tränaren tar jävligt konstiga beslut, han hänger inte med helt enkelt, och inte fan vinner vi några matcher heller. Men termen används nog oftare av fotbollsskrönikörer än i styrelserummen.

Samtidigt är dagens Elfsborg, med Anders Svensson i spetsen, ett grinigt jävla gäng. Det är positivt på många sätt men knappast någon lätt miljö att ta sig in i. Se på Mohamed Bangura som fick skit anonymt i lokalpressen av lagkamrater för att han inte ”gav allt för laget”. När slutade Elfsborg ta sådant inom gruppen? Samtidigt har det florerat rykten om att det funnits ett utbrett missnöje med Celtic-lånets höga lön.

Kanske var även det ett problem kopplat till Lennartssons ledarskap, att spelarna ansåg att Bangura inte var värd de chanser han fick.

Nu har spelarna i alla fall fått sin vilja igenom, därmed blir det upp till bevis. Om det var Lennartsson som var ”problemet”, gäller det att de presterar bättre framöver nu när ”problemet” är röjt ur vägen.

Upp till bevis, som sagt.

Den andra förklaringen jag ser mig skymta är att Elfsborgs ledning inte accepterade resultaten. Att de har resonerat enligt linjen ”Vi ska vara ett topplag, avsteg från den vägen accepteras inte”. Att de vill skicka en signal till spelartruppen och framtida nyförvärv att Elfsborg är och ska förbli ett topplag, här måste Olle motas i grinden, en allsvensk mellansäsong kan inte accepteras, det måste hamras in och försöka åtgärdas omgående.

Det är i så fall en smått revolutionerande strategi i vår jämna allsvenskan där till och med de större föreningarna kan köpa en och annan mellansäsong.

Däremot det här med att Elfsborg inte spelar ”rolig fotboll” längre…jag vet inte, det kanske spelar roll det också men jag minns inte någon större besvikelse över guldet i fjol.

Om Elfsborg hade slagits i toppen i år tror jag inte där spelat någon roll alls.

…i så fall tar man väl inte in en tränare som Klas Ingesson vars första kommentar var att ”Fotboll är en löpsport. Vi måste börja löpa mer”?

Peter Wettergren är kvar, han överlever sin tredje tränare som assisterande och jag antar att det blir han som drar upp linjerna nu, medan Ingesson blir ansiktet utåt och den som jobbar med gruppdynamiken och lagsammanhållningen.

…sedan tar Wettergren tar över själv?

Jörgen Lennartsson betraktades fram till igår som en av Sveriges mest intressanta tränare, jag vet att han hållits högt i förbundskorridorerna sedan U21-EM 2009. Men självklart hamnar glorian lite på sned nu. Det är inte kört för Lennartsson men han behöver studsa tillbaka, jag gissar att han gör det i Kalmar FF.

…och så tar Nanne Bergstrand över Djurgården, så många fler tränarbyten vet jag inte om det blir.

Visst, mycket snack om Rikard Norling men när jag frågade honom i går sa han att han inte hade hört ett ljud från Malmö-ledningen om att han skulle tvingas sluta efter säsongen. Så kan det förstås bli ändå.